Vilken brittsommardag. Plus sjutton och soligt större delen av dagen. Svidon, knott och mikroflugor anar morgonluft och ansätter mig med förnyad energi, men även de kommer att få erfara att allt är förgängligt, fast det är helt OK att de tar vara på stunden innan kylan sätter in.

Vi har under veckan gästats av en mycket god kvinnlig vän från Västerås. Hon har berikat vårt vardagsliv med sitt positiva och jordnära sätt att hantera livet och vi har haft många och långa samtal om allt mellan himmel och jord. Visst är det befriande att få umgås med personer där umgänget känns okonstlat och naturligt. Rita, som vår vän heter, är just en sådan person.

Min blogg rubricering är ”På lingonröda tuvor” och på dylika har vi snubblat fram de senaste dagarna. Ingen brist på lingon ute i markerna och hitintills har vi samlat på oss cirkus 25 liter och ytterligare några liter skall det bli innan vi lägger plockredskapen på hyllan för denna gång. Samla på hög ja nästintill girigt….kan någon tänka och alldeles riktigt. Vi vet nämligen inte hur nästa års lingonskörd blir så det är bäst att passa på och fylla på lagret när nu tillfälle ges. Samtidigt är det en härlig tid att vara ute i skogen…….älgjakten till trots.

På tal om lingonplockning och med anknytning till vår vän Rita så har hon varit med en smått otrolig upplevelse som utspelade sig i Lainio.

Jag försöker att återge den summariskt: För nästan exakt 64 år sedan, eller närmare september 1950 så tog Ritas farmor med sig det då snart 4 åriga flickebarnet ut till skogen för att plocka lingon. De gav sig av vid lunchtid och när de ännu vid kvällningen inte kommit hem igen så anmälde den oroliga modern försvinnandet. Beväringar från Boden kallades in för att deltaga i sökandet och ett läger (tält) för soldaterna och sambandstjänsten upprättades i byn. Älgjakten pågick och även byns älgjägare uppmanades att hålla utkik efter flickan och hennes farmor. Skallgångskedjor arrangerades och efter två dagar hittades farmodern. Hon var död och inga spår efter flickan fanns på platsen där farmodern låg.

Nätterna vid den här tiden på året kan vara kalla och man befarade att flickan nog inte skulle kunna klara sig så värst länge till utan mat, frusen, rädd och säkert plågad av knott. Man fortsatte oförtrutet letandet och på det sjätte dygnet av försvinnandet så tyckte sig en soldat uppfatta att ett barn grät ute på en milsvidd myr och mycket riktigt då man närmade sig stället där man hört gråt så såg man ett ljushårigt litet barnhuvud sticka upp i myrgräset, det var Rita.

Närmast otroligt att en fyraårig flicka kunnat klara sex dygn. Hon berättade att hon ätit bär och även att hon hör folk ropa men hon var lärd att man inte skulle ropa i skogen så därför besvarade hon aldrig ropen. När jag idag frågar Rita vad hon själv tror om hur hon kunde klara sig så säger hon att hon blev tidigt van att vistas i skogen te.x tillsammans med sin mor när det var bärplockningstider. Hon fick m.a.o tidigt lära sig att med små medel ta vara på sig själv. Jovisst, säger jag men ändå; tror du att dagens barn skulle klara av det? Skulle ens jag själv klara det?

Visst väcker historien vår fantasi, den väcker iaf min och jag funderar ibland att försöka göra något skriftligt och bildligt av detta d.v.s. att i barnboksform med text och ritade bilder återge Ritas ”äventyr”. Än så länge är det bara en ”opportunity” och den får nog gro en stund till i min tanke. Kanske det finns någon av er läsare har någon ide kring detta? Hör av er i så fall. Ytterligare nyhetsinformation kan hittas i Tidningen ”Norrländskan” från september 1950.

Rita har under sin vistelse hos oss besökt en person i Kiruna som var med om att hitta henne. Hon har haft kontakt med honom under lång tid och hälsar på hemma hos honom varje gång hon är i närheten av Kiruna. Det blir fina tillfällen för dem båda att åter ta sig tillbaka till september månad 1950. Rita minns ju nästan inget av förståerliga själ, men mannens minnen av sökandet och hittandet är glasklart.

Detta om lingonplockning med vådliga följder som tots oddsen slutade lyckligt för den lilla flickan. Historien har gripit många fler än mig och Rita får nu för evig tid framöver bära namnet ”Metsä Rita” (Skogs Rita ) åtminstone i Lainio.

Vi hörs, och kanske ses….endast 2 kapitel kvar att skriva sen blir det råd & räfsar ting med mig själv.

Lasse


Gäller att hålla koll på vad man plockar annars kan det gå illa.

 

Hösten har definitivt gjort sitt intåg. Färgprakten kommer ytterligare att förstärkas om ytterligare någon dag. Då kommer det att skifta i grönt, gult och rött. Ovan är en vy över den vackra byn Närvä


Välförtjänt lunchrast vid vår stuga i Maunu. Någon av oss åt surströmming medans vi övriga, civiliserade, avnjöt grillad korv.

Raststället under dagens lingonplockning. Kaffet är på kokning.