På lingonröda tuvor
Vilken brittsommardag. Plus sjutton och soligt
större delen av dagen. Svidon, knott och mikroflugor anar morgonluft och
ansätter mig med förnyad energi, men även de kommer att få erfara att allt är
förgängligt, fast det är helt OK att de tar vara på stunden innan kylan sätter
in.
Vi har under veckan gästats av en mycket god kvinnlig
vän från Västerås. Hon har berikat vårt vardagsliv med sitt positiva och
jordnära sätt att hantera livet och vi har haft många och långa samtal om allt
mellan himmel och jord. Visst är det befriande att få umgås med personer där
umgänget känns okonstlat och naturligt. Rita, som vår vän heter, är just en
sådan person.
Min blogg rubricering är ”På lingonröda tuvor”
och på dylika har vi snubblat fram de senaste dagarna. Ingen brist på lingon
ute i markerna och hitintills har vi samlat på oss cirkus 25 liter och
ytterligare några liter skall det bli innan vi lägger plockredskapen på hyllan
för denna gång. Samla på hög ja nästintill girigt….kan någon tänka och alldeles
riktigt. Vi vet nämligen inte hur nästa års lingonskörd blir så det är bäst att
passa på och fylla på lagret när nu tillfälle ges. Samtidigt är det en härlig
tid att vara ute i skogen…….älgjakten till trots.
På tal om lingonplockning och med anknytning till
vår vän Rita så har hon varit med en smått otrolig upplevelse som utspelade sig
i Lainio.
Jag försöker att återge den summariskt: För nästan exakt 64 år sedan, eller närmare september 1950 så tog Ritas farmor med sig det då snart 4 åriga flickebarnet ut till skogen för att plocka lingon. De gav sig av vid lunchtid och när de ännu vid kvällningen inte kommit hem igen så anmälde den oroliga modern försvinnandet. Beväringar från Boden kallades in för att deltaga i sökandet och ett läger (tält) för soldaterna och sambandstjänsten upprättades i byn. Älgjakten pågick och även byns älgjägare uppmanades att hålla utkik efter flickan och hennes farmor. Skallgångskedjor arrangerades och efter två dagar hittades farmodern. Hon var död och inga spår efter flickan fanns på platsen där farmodern låg.
Nätterna vid den här tiden på året kan vara kalla och man befarade att flickan nog inte skulle kunna klara sig så värst
länge till utan mat, frusen, rädd och säkert plågad av knott. Man fortsatte
oförtrutet letandet och på det sjätte dygnet av försvinnandet så tyckte sig en
soldat uppfatta att ett barn grät ute på en milsvidd myr och mycket riktigt då
man närmade sig stället där man hört gråt så såg man ett ljushårigt litet
barnhuvud sticka upp i myrgräset, det var Rita.
Närmast otroligt att en fyraårig flicka kunnat
klara sex dygn. Hon berättade att hon ätit bär och även att hon hör folk ropa
men hon var lärd att man inte skulle ropa i skogen så därför besvarade hon
aldrig ropen. När jag idag frågar Rita vad hon själv tror om hur hon kunde
klara sig så säger hon att hon blev tidigt van att vistas i skogen te.x tillsammans
med sin mor när det var bärplockningstider. Hon fick m.a.o tidigt lära sig att med
små medel ta vara på sig själv. Jovisst, säger jag men ändå; tror du att dagens
barn skulle klara av det? Skulle ens jag själv klara det?
Visst väcker historien vår fantasi, den väcker
iaf min och jag funderar ibland att försöka göra något skriftligt och bildligt
av detta d.v.s. att i barnboksform med text och ritade bilder återge Ritas ”äventyr”.
Än så länge är det bara en ”opportunity” och den får nog gro en stund till i
min tanke. Kanske det finns någon av er läsare har någon ide kring detta? Hör
av er i så fall. Ytterligare nyhetsinformation kan hittas i Tidningen ”Norrländskan”
från september 1950.
Rita har under sin vistelse hos oss besökt en
person i Kiruna som var med om att hitta henne. Hon har haft kontakt med honom
under lång tid och hälsar på hemma hos honom varje gång hon är i närheten av Kiruna.
Det blir fina tillfällen för dem båda att åter ta sig tillbaka till september
månad 1950. Rita minns ju nästan inget av förståerliga själ, men mannens minnen
av sökandet och hittandet är glasklart.
Detta om lingonplockning med vådliga följder som tots oddsen slutade lyckligt för den lilla flickan. Historien har gripit många fler än mig och Rita får nu för evig tid
framöver bära namnet ”Metsä Rita” (Skogs Rita ) åtminstone i Lainio.
Vi hörs, och kanske ses….endast 2 kapitel kvar
att skriva sen blir det råd & räfsar ting med mig själv.
Lasse
Gäller att hålla koll på vad man plockar annars kan det gå illa.
Hösten har definitivt gjort sitt intåg. Färgprakten kommer ytterligare att förstärkas om ytterligare någon dag. Då kommer det att skifta i grönt, gult och rött. Ovan är en vy över den vackra byn Närvä
Välförtjänt lunchrast vid vår stuga i Maunu. Någon av oss åt surströmming medans vi övriga, civiliserade, avnjöt grillad korv.
Raststället under dagens lingonplockning. Kaffet är på kokning.
4 kommentarer | Skriv en kommentar | Kommentarer RSS
Skriv en kommentar
Föregående inlägg: IQ
Nästa inlägg: I valet och kvalet
Hej Lars, intressant att höra historien från rita. Min mamma berättade om den för mej när jag var liten. Har även läst om den när jag släktforskade i julas. Det var min mammas mormor som var ute med Rita.
Hej! Tack för berättelsen om den lilla tösen Rita. Jag minns att de gamla i Kuoksu också berättade om det. Gott och väl att det slutade på bästa sätt.
Hälsn/ AK
Hej Lars och Irene!
Jag har inget minne av min mormor Johanna, ej heller av morbror Isak, Maja och Rita. Historien om mormors och Ritas försvinnande har min mamma berättat om. I mina föräldrars hem fanns tidningsurklipp om försvinnandet och sökinsatserna. Väldigt ofta tog jag fram dessa urklipp och läste dem om och om igen. Hälsa till Rita som jag kanske har träffat men jag var nog för liten för att ha något minne av.
Hälsningar
Annika
Hej Annika
Jovisst ska jag hälsa till Rita från dig och tack för ditt inlägg. Hälsa Lars-Arne