Sista veckan tar sin början för denna gång i Tystnaden. På fredag bär det i arla morgonstund av till Platån.

Dagarna som kommer blir det att städa undan alla vinterredskap och skidor. Plocka ihop saker som ska följa med till vårt andra hem plus böcker och annat läsvärt som förutom nöje ska ge näring åt fantasi och skaparkraft. Bilen har vi redan kört till den civiliserade sidan av Lainio älv d.v.s. där allfarvägen tar vid. Vägen på vår sida börjar bli moddig och lerig så risken är stor att fastna i lervällingen. Än går det dock att köra men vi tar det säkra före det osäkra och det är bara en kilometers uppfriskande promenad till bilplatsen på andra sidan älven.

Gårdagen bjöd på rikligt snöfall. Firandet av Valborg hade lockat drygt ett dussin tappra som i det täta snöfallet åsåg hur majbrasan tändes för att efter en timme brunnit ut. Varmkorv, bullar och kaffe fanns till försäljning. Irene och undertecknad inmundigade godsakerna med god aptit. Tyvärr blev det ingen upplyftande sång p.g.a det rådande vädret.

Min redaktör, Eva-Karin, efterfrågade häromsistens om jag hade en titel på mitt nya manus ... och det har jag inte. Tycker själv det är konstigt. I mina två tidigare böcker så kom titeln till mig ganska snabbt men nu har jag inte ens ägnat en tanke åt titel, trots att jag skrivit drygt halva det manus jag planerat. Men hon väckte upp mig med sin fråga så jag kommer att starta tankeprocessen. 

På tal om romaner. Ibland när jag sätter mig för att åstadkomma text så grips jag av tvivel ... jag insåg nog inte riktigt då jag för fem år sedan påbörjade mitt författarskap vilka problem jag skulle ställas inför. Det var "lätt" i början. Planen var att skriva om en pojkes uppväxt, ungdom och vuxenliv och detta skulle göras i romanform omfattande tre böcker d.v.s. en trilogi.

Första boken flöt på bra även om jag skrev på ledig tid för jag arbetade fortfarande så jag fick ta de tillfällen som stod till buds. Jag skrev på flygresor, på flygplatser, på kaféer eller närhelst tillfälle gavs och jag skrev givetvis hemmavid. Det tog nästan två år innan jag till sist kunde skicka manuset till Ebes förlag och boken släpptes efter korrekturläsning, sättning och tryck i samband med bokmässan i Kiruna den 15:e oktober 2015. Arbetet hade inte känts alltför betungande och jag tyckte själv att det flöt på bra när jag skrev.

Andra boken påbörjade jag i slutet av 2015 och kunde nu skriva på "heltid" för jag var pensionerad. Manusarbetet flöt på i en jämn och stadig takt och lustkänslan var stor över att få berätta. Manuset tog ca. sex månader att färdigställa innan det blev dags att gå in i korrekturläsning med Eva-Karin och boken släpptes till bokmässan i Göteborg hösten 2016. 

I början av 2017 påbörjade jag så den tredje och sista delen i berättelsen om Johan. Nu skulle säcken knytas ihop så att säga. Jag lade mig vinn vid att mer noggrant än tidigare upprätta ett synopsis som sprack redan efter fem kapitel. Nytt synopsis och nya tag som höll i ungefär ytterligare tio kapitel och jag började allvarligt fundera på varför jag inte fick styrsel på romanen som ville leva sitt eget liv utan mig som dirigent.

Jag gav upp! Jag hade slutet någorlunda klart för mig och jag släppte taget över händelseutvecklingen. Jag tänkte, om bara jag kan hålla berättandet inom vissa, om än så fria ramar och leda den med varlig hand mot mitt förutbestämda mål så ska jag väl få ihop en intressant berättelse. 

Jag skriver just nu på kapitel 22 och känner åter att denna sista bok nog blir den svåraste att skriva, med eller utan synopsis. Den är mer utlämnande av mig själv än mina två tidigare och jag får mobilisera allt mitt mod för att teckna ned de känslor som strömmar upp och propsar på att bli nedtecknade. Känslor jag helst skulle vilja vara begravda under någon stor sten inombords. Men jag vet att det samtidigt är förlösande att blottlägga dem igen, och vad ska jag vara rädd för.

Ja så kan mina tankar gå ibland men att jag ska, alla inre demoner till trots, skriva boken, det är säkert.

Deadline för manuset är senast slutet av juni😄

Lasse

 

Vägen på vår sida börjar bli mjuk ... så nu är det apostlahästarna som gäller