I dag på morgonen den 8:e mars så faller stora fluffiga snöflingor från en grå himmel . Det är i och för sig inget ovanligt men lite less börjar vi bli på det eviga snöskottandet denna ovanligt snörika vinter.

Morgonens sysslor är i alla fall avklarade. Sysslor som har bestått i att plocka ihop alla verktyg och  "bråten" som blivit liggande lite här och var efter två intensiva dagar med golvläggningen i vår hall. Nu med snön kallande utanför mitt fönster så lämpar sig resten av denna dag för inomhus aktiviteter, tids nog lär snöandet upphöra och då blir det lite kroppsligt motionerande med att befria gårdsplanen från det som de grå molnen där uppe har släppt ifrån sig.

På tal om motionera. Jag har dragit upp ett skidspår med hjälp av en spårsläde kopplad till skotern. Skidspåret underhålls efter varje snöfall eller stark blåst, då det framförallt på myrarna har drivit igen.

Således, under gårdagens strålande solskenet som för ovanlighetens skull förärades vår trakt tog Irene och jag en skidtur efter det väl preparerade skidspåret. Jag först och hon strax därbakom, för så brukar vi skida ... orsaken därtill är att jag ansett mig vara en mer erfaren skidåkare. Jag har i alla fall åkte en massa långlopp även om det var för mer än trettioår sedan ... men i alla fall, så har jag tänkt och hon har inte protesterat. Jag drog alltså iväg med en, vad jag tyckte hiskelig fart, fast efter en halv kilometer var hon fortfarande mig i hälarna (vad ville jag egentligen bevisa, kan man undra?).

"Kan du stiga åt sidan så att jag kan åka förbi dig ... det går liksom för sakta för mig", sa hon. Andtruten och svettig grymtade jag bara och lät henne slippa förbi. Jag försökte, bör jag nämna, att hänga efter henne, men se det gick inte. Låt henne åka, tänkte jag med tilltufsad självkänsla när jag såg henne försvinna i fjärran ... jag skulle ju bara njuta av en stilla och behaglig skidtur ... hon måste ha haft betydligt bättre glid än mig ... absolut! 

Åter hemma efter skidutflykten och tillbaka i någorlunda sunda tankar slår det mig att självbedrägeriet nog är det värsta av alla bedrägerier. Den korta historien ovan är kanske nog så bagatellartad, men ger i alla fall en hint om vad som händer när man tror att jordaxeln går rakt igenom ändalykten och allt roterar omkring en ... oj vilka smällar man kan råka ut för. Ovan, i mitt fall bagatellartad kan tyckas, men det har i förfluten tid varit mycket, mycket värre.

Förhoppningsvis lär jag mig något av mina tillkortakommanden och vis av kunskapen törs jag åter ta på mig rollen som ledare för en skrivkurs i Studieförbundet Vuxenskolans i Kirunas i april. Det blir tredje gången som jag leder kurs och det har alltid varit lika roligt att umgås och diskutera med deltagarna om skrivandets glädjeämnen och vedermödor och jag lär mig enormt mycket av dessa sammankomster och jag tror nog att detta är ömsesidigt? (aj aj kan åter vara självbedrägeri? För jag har inte gjort någon mer vetenskaplig undersökning av vad deltagarna har tyckt).

På måndag om en vecka åker jag till Stockholm för att efterföljande onsdag ledsaga barnbarnen Jackson och Esther med flyg till Kiruna och en härlig en veckas vistelse hos oss i Tystnaden. Därefter följer jag åter dem till hemmet i Storstan. Allt givetvis beroende på utvecklingen av Corona situationen men vi hoppas att det ska gå för vi längtar efter ungarna.

Ha det gott,

Lasse