Då jag under långa stunder i dessa Coronatider betraktar fågelmatningsstationen har jag funderat på om fåglar möjligen, likt oss människor, har ett själviskt beteende. Jag skådar hur Talgoxar, Tallbitar, en och annan Domherre försöker att samsas vid fröutfodringen. Det verkar att vara som om störst går först för Tallbiten (speciellt Tallbits honan) är snabb på att jaga under den betydligt mindre Talgoxen för att slippa dela födan med dem. Domherren verkar vara en betraktare som stoiskt avvaktar lämpligt tillfälle att knipa åt sig ett frö eller två. Den verkar ogärna vilja bråka med de övriga utan avvakta lugnt ett tillfälle när det inte är så många som samtidigt ska äta. 

Men när den flygande armadan av Snösparv slår till hjälper inte Tallbitens egensinne ... då är det antal som gäller, och utan prut tar dessa mindre fåglar totalt över utfodringsplatsen ... Antal slår alla gånger ut enstaka storvuxna Tallbitar.

Av någon anledning lyser Korsnäbben med sin frånvaro, den är sparsmakad och har väl hittat ett bättre matbord i byn, kan jag tro?Under dessa våra stunder av fågellivsbetraktande är våra två Ekorrar osynliga. De sitter högt upp i Granen och vågar sig inte ned till slaget om födan ... men tidigt på morgonen kan vi se hur de utan flygfänas inblandning smörjer kråset.

För övrigt har vi fått mycket snö det sistlidna dygnet, minst 2-3 dm och samtidigt med en kraftig vind bygger det upp försvarliga vallar. Det tog oss nästan femtimmar i dag att befria gården från den fallna snön. Bra motion om inte annat. Man bör alltid glädjas åt något🙂

I morgon blir det att spåra upp de skidspår vi tidigare åkt och som nu totalt försvunnit. Även det en syssla som jag ser fram emot.

För övrigt går livet sin gilla gång för oss "Äldre, äldre". Sänder en tacksamhetens tanke till Anders T. som äntligen placerat mig i den kategorin där jag hör hemma. 

Ha ett fortsatt bra leverne efter Påsk!

Lasse