I morgon börjar "äntligen" vanliga veckor. Inte för att det är med stor uppoffring jag genomlevt Jul-- Nyårs--och Trettondagshelgerna, nej tvärtom, varje högtidshelg har sin tjusning och glädje. Men helger som kommer så nära varandra i tiden och där varje helg pågår under flera dagar blir för mycket för mig. Känns som om det vore söndag varje dag.....fast det är det ju inte, bara känns så.
 
Ser med spänning fram mot det år som just börjat. Ny böcker av "Pojken i Bäcken" finns nu på Ebes förlag, Bokus, Libris och i Kiruna Bokhandel. Har själv fått mig tillsänt två bokpaket (36 böcker) att i huvudsak användas vid signeringar och i mer privat försäljning.
Kul är även att jag blivit tillfrågad att hålla ett föredrag om mitt författarskap på Rotary och Pecha Kuscha, båda i Kiruna. Har ännu inte börjat att förbereda pratet och viewgraphs men måste så göra så fort som möjligt för det är snart dags.
 
Min nya roman har just nu ett något vingligt synopsis. Jag har skrivit det första kapitlet och är på god väg att ha skrivit klart det andra.....ja "klart" är aldrig riktigt sant, för vid varje ny genomläsning dyker det upp nya idéer. Kan bli smått frustrerande med ständiga omskrivningar och nya uppslag. De senaste två dagarna har det känts som jag inte skriver något nytt utan fastnar i den tidigare texten.
 
Att jobba fram synopsis och persongestaltningar är också nog så viktigt. Jag har en förmåga att kasta mig rätt in i skrivandet med avstamp i en ganska yvig ide för att efter någon veckas skrivande fastna och då står det still mer eller mindre lång tid innan jag hittar rätt igen....men jag ger inte upp, jag skriver varje dag och ha så gjort i många år. Låt vara som personliga dagliga reflexioner i dagboksformat men det håller igång skrivprocessen så att säga. "Man blir bra på det man övar på" och jag måste öva. Att förlita sig på medfödda talanger håller inte. Inte heller att invänta det ögonblick då inspirationen infinner sig för chansen att få ihop en roman på enbart inspiration är ungefär lika stor som om jag slänger ett 1000 bitars pussel rakt upp i luften och alla bitar hamnar på rätt plats när de väl träffar marken. Visst är det härligt när jag upplever att jag skriver som i trans...dvs jag har flyt...flow...det ger mycket text men det håller endast tillfälligtvis, för mig i alla fall.
 
Att ha några personer som läser texten under skrivandets gång är viktigt. Det gör mig lyhörd och skärper mitt tänkande att inte bli för slentrianmässig. Givetvis står jag helt själv för berättelsen men kommentarer på upprepningar som kan anses onödiga, krångliga formuleringar, felstavningar, grammatik och annat som just den korrekturläsaren ser. Ibland är det irriterande men mycket nyttigt. Skrivandet är en ensam process och jag måste bolla texterna med andra.
 
Många författare med betydligt större erfarenhet än en "wannabi" som mig har berättat och skrivit om problemen med att skriva en uppföljare som en fortsättning till sin debutroman. Jag får ta till mig de mer erfarnas synpunkter men räds inte att fortsätta skriva historien om Johan.
 
För övrigt anser jag att Sverige bör gå ur EU.
 
Lasse