En dag i taget. Ett ögonblick i sänder. Så här i arla morgonstund försöker jag att få igång de grå som nog föredrar att sova vidare en stund till. Hursomhelst, tre koppar kaffe hjälper att sparka igång några nödvändiga för det viktigaste just nu, vilket är att hämta in ved och sätta i motorvärmaren i bilen för den stundande resan till gruvmetropolen Kiruna. Försöker även i denna mörka timma att som vanligt läsa Elileen Caddy's dagliga visdomsord och som vanligt glömmer jag efter två minuter vad jag läst. Men jag gör detta iaf, varje dag i den fromma förhoppningen att det till slut skall fastna. Trägen vinner heter det.

Den ena dagen är den andra lik kan jag tycka när jag ser på vad jag skrivit som stolpar för min planering för dagen. Där står; snöskottning, vedklyvning, elda, måla (inomhus om nu någon till äventyrs tror annorlunda), skriva, äta, mata fåglarna, radio och TV tid....och idag besök i Kiruna. Det jag just nu saknar är skidåkning. Tidigare har en daglig 7 km runda stått på programmet....men jag har inte haft tid, intalar jag mig och dessutom har det varit för kallt....men det var kallt i fjol också och ändå åkte jag. Det skall iaf bli ändring på det. Nästa tisdag hämtar jag från Kiruna en spårmaskin som jag köpt av kusin Kjell och med välpreparerat spår finns inget att skylla på utan det är bara att ge sig ut.

Jag har fått mer struktur i mitt skrivande, till skillnad från när jag skrev romanen om "Pojken i bäcken" då jag fick ta mig tid som inte inkräktade på min anställning (jag jobbade fram till sista april i fjol). Skrev givetvis hemma men även på flygplatser, kaféer, på flygningar och närhelst ett tillfälle gavs. Tog drygt 2 år att få ihop ett råmanus och ytterligare ett halvt år med korrekturläsning, ändringar o.d. Idag avsätter jag ett par timmar på förmiddagen och ett par timmar på sen eftermiddag/kväll. Aktiviteten att skriva bygger på lusten att skriva, som ju inte alltid finns där men när jag väl sätter mig vid skrivdonen så infinner sig lusten, ibland tar det tid och ibland kommer den direkt. Den kommer alltid, bara jag ger den tid.Tålamod är honnörsordet! Upplever ibland att berättelsen tar över d.v.s. den börjar leva sitt eget liv och det är spännande, då bara flyter det på. 

Jag får nog revidera min uppfattning ovan att den ena dagen är den andra lik...skrivandet tar mig in i nya upplevelser men även minnen av svunna dagar, minnen jag trodde var förpassade till glömskans trädgårdar men som kommer till mig när jag funderar över någon situation som jag vill beskriva.

Gårdagen gav mig tillfälle att skotta hustaket. Tonvis med snö på taket (mer än vi tidigare haft vid denna tid) men efter 2 skjortbyten och 1,5 timmars skottning var det klart. Övriga byggnader tar jag nästa vecka. Nu får det snöa (och det kommer det att göra...redan i em) vi kan sova tryggt, det rasar iaf inte in.

Nu är det strax dags att starta färden mot mammon's tempel, Kiruna och jag ser fram mot ett gott fika på "Mormors veranda". Hinner nog tillbaka till tystnaden på solsidan för att se norska mästerskapen i Holmenkollen.



 

Ett spadtag i sänder. 

Varje skottat tak, hur motvilligt det än känns när jag kliver ned i en meter djup snö börjar med ett första spadtag.

Det är otroligt vacker att åka mot solnedgången vid denna årstid, i detta subarktiska landskap