Söndagen den artonde augusti och regnrusk i nådens år 2019. Dagen är som gjord för inomhusaktiviteter. Sittande i skrivarstugan, bekvämt tillbakalutad i fåtöljen och lyssnade till ett stycke i Bach's Matteus passion (Da Jesus, Diese Rede) känner jag mig tillfreds med att ha "avslutat" min roman. Ja, avslutat inom citationstecken för än återstår en prolog, omslagsbild och texter till detsamma och icke att bortse ifrån korrekturläsning. Allt detta lär ta sin tid innan manuset kan gå i tryck. Men tidsplanen till en bokrelease den första advent ser ut att hålla ... om nu inget oförutsett sätter käppar i hjulen.

Det är med visst vemod jag avslutat berättelsen. Att skiljas från huvudpersonen Per och de övriga som befolkar den kommer att ta sin tid att bearbeta, men jag är samtidigt pragmatisk och har redan idéer på nästa verk som jag ska fortsätta att utveckla under vintern.

Tacksamhet? Tänk så mycket jag har att vara tacksam för, fast tanken ibland är ljusår ifrån mina vardagliga göranden och låtanden. Jag borde ju varje dag påminnas om den nåden som givits mig att omges av människor jag älskar och som älskar mig, allt trevligt och berikande som jag får ta del av. Det är lätt att glömma då jag grottar ner mig i källaren insvept i självmedlidandets mörka krafter.

När jag nu tränger mig ut ur den skrivarbubbla jag har befunnit mig i det senaste halvåret så förstår jag till min glädje att Irene fortfarande betraktar mig som sin livspartner. Det ni, är skäl nog att ödmjukt vara tacksam för♥️