Har just avslutat två jättegoda semlor med varm mjölk. Jo, jag vet att fettisdagen är överstånden men jag hann inte riktigt med. Semlorna förstås hembakade av Irene. Har samtidigt med ätandet skickat kapitel 14 i min berättelse till ”rakning” hos Ingrid! Så veckan som strax är till ända kommer att kunna lägga sig till ro bland alla dessa andra dryga tretusen trehundra veckor i mitt liv som redan lagt sig till ro….och där huvudparten är glömda, en inte alltför obetydlig mängd fyllda med glädje och en mindre men icke försumbar del fyllda med svårmod och ledsamheter. De fyllda av glädje ger mig det  bränslet min själ och Eeo så väl behöver för att  känna att jag duger. De veckor med ”mörkare” inslag har varit, och kommer fortsättningsvis att vara, föremål för självrannsakan och gottgörelse.  Det fina i kråksången är att även det senare är förunderligt bra för min mentala hälsa och spänst!

I går for vi till den vackra byn Mauno, som är belägen vid vägsände efter Sveriges nordligaste allmänna landsväg och den mäktiga Könkämä älven. Ett gäng entusiaster hade med stor egen uppoffring anordnat en pimpeltävling på älvens is. Pimpeltävlingen är årligen återkommande och inleder den pimpeltävlande säsongen vid våra breddgrader. Nåväl, vi har en lite stuga i nämnda by och ville givetvis vara med på denna begivenhet. Kanske inte så mycket för pimplandets skull men mer för att träffa vänner och bekanta. En del vatten på isen, men vad gör det, hålen var förborrade så det var bara att taga plats. På angivet klockslag startade tävlingen som pågick i två timmar. Emellertid, det blåste kraftigt så undertecknads fru fann det betydligt trivsammare att besöka släktingar i deras varma pörten. Undertecknad själv agnade kroken med en fet mask, spottade tre gånger på densamma och sänkte ned mask och blänke i det svarta vattnet. Ryckte lite på pimpeln och var stilla. Ryckte igen lite fler gånger och var stilla. Ryckte ännu fler gånger och var stilla. Så upprepades proceduren under den efterföljande halvtimmen, men utan tillstymmelsen till napp. Jag såg mig omkring bland mina medtävlanden. Alla var djupt koncentrerade i sitt fiske och jag kunde allt oftare höra ropen på ”kontrollanterna”. Dom fick tydligen fisk? Kanske bäst att byta hål. Vilket jag gjorde flera gånger med samma resultatlösa resultat. Det hade nu blivit betydligt blåsigare, ja snudd på storm i vindbyarna. Ingen fisk ville ha min mask, eller hade jag inte rätt handlag? Inte vet jag men efter en timmes tröstlösa ryckande i pimpeln så gav jag upp! Mitt tålamod var slut fanns inte den minsta gnutta motivation kvar och så är det för det mesta när mitt tålamod tryter, då ger jag upp eller tar saken i egna händer! Ibland kan det vara befogat (kanske var det gällande denna händelse?) men ibland orkar jag inte invänta en händelse utan griper in på ett eller annat sätt, mer eller mindre befogat eller mer eller mindre riktigt. Det är svårt att låta saker och ting ha sin gång och bara invänta. Sinnesrobönen är alldeles utmärkt att be när det tar emot eller tålamodet tryter.

 

 

 


Våran Ekorre har ännu inte listat ut hur den skall komma åt fågelfröna. Men det finns å andra sidan en hel del frön på marken som den kan tugga i sig.

Ha det bra. I morgon är det tvättdags i byns eminenta tvättstuga och på tisdag arbetar både frugan och jag på annan plats än Lainio.

 

Ha det bra och lev väl,

Lasse