Att sitta vid en eld, om än liten, försätter mig i en sinnesstämning där jag utan störande inslag kan begrunda mina göranden och låtanden under tid som gått och hur jag vill fortsätta min vandring i denna jämrens dal. Eldens knastrande, vinden mot min kind och granarnas vajande vid vedboden bildar en utmärkt inramning för rannsakan och eftertanke. I dessa Coronatider finns tid till att fundera på livet och om jag överhuvudtaget vill fortsätta leva som innan pandemin? Stora frågor kan tyckas, men jag tror att mitt sätt att leva livet efter att pandemin klingat ut inte kommer att vara på samma sätt som före utbrottet. Röken i mina ögon gör mig skumögd så jag byter sittplats för att få vinden i ryggen och kan tänka vidare. 

Varje dag och när vädret så tillåter gör jag eld på vår utegrillplats. Ibland sitter Irene och jag tillsammans vid elden med varsin kopp kaffe och något gott att mumsa på och pratar, pratar. Pratar lågmält och eftertänksamt om dagens/veckans- händelser och vårt agerande, utan att kritisera eller komma med "kloka" råd. Det är samtal som är vederkvickande. Trots att vi varit tillsammans i drygt 54 år och tror oss i det närmaste veta, utan att fråga, vad den andra tänker på så finns det oceaner av saker som just vid en sprakande eld vi kan göra varandra uppmärksamma på ... vår egna väl förborgade innersta tankar.

Ha det gott,
Lasse