Jo, tiden har sin gång och det är på våra två barnbarn jag ser att den rinner iväg. De växer och står i medan morfadern tröskar runt i gamla välbekanta spår. Nåväl, jag försöker så gott jag kan att hänga med i vad som är opportunt att säga eller göra i deras värld men faller ofta tillbaka i gamla mönster. Gamlingar kallar de oss ... "Du är gammal som gatan", säger ynglingen Esther. "Ni begriper ingenting", säger storebror Jackson när vi inte hänger med i svängarna.

Ja, ja. Det är bara att tugga i sig, det är väl morföräldrarnas lott och vi vet att de, trots våra tillkortakommanden, älskar oss. Att vi älskar dem - goes without saying.

Under den gång kvällen och natten har barnbarnet Jackson gjort oss sällskap. Mello i går kväll stod på agendan och medan vi åt chips, godis, allt nedsköljd av måttliga kvantitet läsk, tryckte vi på så många hjärtan vi kunde på appen för de favoriter vi hade. Själv saknade jag Torsten Flink så Anna Bergendahl fick mina hjärtan. Jackson hade inledningsvis en viss förkärlek för Jan Johansen och Mendez men verkade tappa lusten för spektaklet efter att de sju låtarna hade framförts. Han hemföll i stället åt att surfa och kommunicera med kompisar och lillsyrran på sin mobil. Men visst, då och då  kikade han på artisterna utan att som morfadern högljutt  kommentera prestationerna. Mätta på läsk och godis somnade vi in vid 22 snåret. Mormor och han i vår bäddbara soffa. Morfar som vanligt på en madrass på golvet ... men jag sov gott.

Under de två veckor som vi varit på Platån har jag gjort en stor hälsoundersökning på Saltsjöbadens hälsocentral. Omfattande provtagning i förra veckan och samtal med en läkare om resultatet i fredags. Tja, man är inte längre ett praktexemplar men heller inget vrak. Än funkar konstitutionen och lite ytterligare kroppslig ansträngning torde göra gott för kropp och själ ... och mycket av det senare lär jag mig få till livs när jag ånyo sätter snöskyffeln i snöhögarna på gårdstunet därhemma.

Det är med ett visst vemod vi för denna gång tar farväl av barn och barnbarn vilket ju samtidigt är precis som det ska vara. Jag återvänder till Stockholm i mitten av mars då jag ska ledsaga Esther och Jackson på deras resa till Tystnaden och vistelsen hos oss i en vecka. 

Så här framåt kvällskvisten är allt packat och klart. Jag har sagt hejdå åt vår kära granne Åsa och nu återstår bara att sjunka ned i soffan och slå ihjäl tid med att slötitta på Tv programmen för kvällen.

I morgon kl nio tar vi Saltisbana och buss till Cityterminalen. Tåget ska lämna Stockholm strax efter arton så vi kommer att spendera tiden med att besöka diverse klädaffärer (det har Irene redan bestämt) och jag hoppas innerligen att det finns någon stol eller bara en sittplats i all enkelhet där jag kan filosofera över livet, alltmedan hon strövar runt i affären. Det blir sällan något köpt och jag kan inte för mitt liv förstå varför det är så lustfyllt att bara titta på kreationerna och prova i all oändlighet (som jag tycker). Jag blir till och med uppmanad att vara smakråd vilket är som att sätta bocken till trädgårdsmästare ... jag har inget logiskt klädsinne, vilket säkert märks på min utstyrsel🙁

Slutligen hoppas vi att tåget går i tid och att det inte blir något oförklarligt stopp på vår resa till Gällivare. Våra goda vänner Maria&Peter har härbärgerat vår bil under den tid vi varit borta. De ska t.o.m komma med bilen till stationen så att vi utan dröjsmål kan ta plats i en uppvärmd och snöfri bil och ställa kosan mot Tystnaden. Sådana vänner växer inte på träd och vi är dem enormt tacksamma ... vilket inte enbart gäller parkeringsplatsen på deras går utan mycket, mycket annat.

Jag sänder även en tanke att tågtoaletterna nu ska funka så att vi slipper skyltar som den nedan.  

Ha det gott,

Lasse