Författarembryon?

Det började med att jag ritade streckfigurer med pratbubblor och hittade på en historia kring detta. Barnbarnens intresse var väckt och de följande timmarna gick det inte att slita dem från ritandets och skrivandets lust. Det var knappt att de lät sig övertalas att äta av mormors goda tunnpannkakor med sylt och grädde. "Sådant är författarlivet”, sa jag varnande. Ni blir varken rik eller mätt om ni ska fortsätta på detta vis. Men vad kan man göra när huvudet svämmar över av roliga berättelser som bara måste bli nedtecknade? Okey! Jag tände gnistan idag och den kanske har slocknat redan i kväll? Vi får se fortsättningen an.

Vi har spenderat drygt en vecka på Platån och kan nu säga att vi åter är acklimatiserade till det mer sydliga klimatet och den rådande allmogekulturen på Platån. Det har varit en fin vecka och vi ser fram emot fler fina veckor här nere. Men, fullt ut acklimatiserade lär vi nog aldrig bli och det är nog precis som det ska vara. Vi är sprungna ur de tysta granskogarna med rötterna djupt förankrade i den Norrbottniska jorden och vi tappar inte så lätt orienteringen för kompassnålen pekar alltid mot norr ... Hem.

Min roman ”Hämndens timme” håller i skrivandets stund på att sättas och manuset går i tryck under sommaren. Därmed är den slutgiltiga punkten satt, så nu är det definitivt ”Point of no return”. Efter lång tid av korrekturgranskning så känns det skönt att få släppa i väg detta verk på vidare äventyr. Skallen är just nu tom (som om det nu skulle vara någon skillnad på nu och tidigare), men jag lever i den sanna tron att det nog inte lär dröja så värst länge innan något nytt uppslag propsar på att bli skrivet. Men, och det här bör jag noga tänka igenom: Ska jag återigen utsätta min bättre hälft för att se sin man försvinna in i fantasin och fablernas värld där han  omedveten om vardagens besvär, tankspridd hasar runt i filttofflor? Nja ... Det är verkligen något att fundera på. Visst. Vi har hållit i hop i 55 år men någonstans går gränsen för vad en god maka står ut med.

Ha det gott,

Lasse