"En gång är ingen gång", sa den legendariske chefen för Jägarskolan i Kiruna till mig med anledning av att jag så förträffligt lyckats med vilseledande spårning en vinter då vi var ute och lekte krig i Kurravaara skogarna. Det var under några kalla dagar strax före Lucia och jag lyckades förvirra den lede fi endast på grund av att jag själv var vilsen ... jo, det är sant. Jag visste inte riktigt var jag befann mig men fick högsta betyg för fi visste heller inte var den jägargrupp jag ledde befann sig ... vi överlevde det kriget med andra ord.Tänk hur det kan bli.

Men i efterhand har jag förståelse för chefens ord som har bäring på all kunskap. "Upprepningar är kunskapens moder", sägs det och jag kan bara hålla med ... att lyckas en gång är ingen garanti att jag kan m.a.o.

Vid fyllda senior ålder ansåg jag mig ha det skrivna ordets kunskap. Jag skrev mycket i mitt arbete bl.a. rapporter, verksamhetsbeskrivningar av skilda slag, mycket korresponderande, berättelser och annat som jag uppdrogs att göra ... och jag tyckte om det. Privat har jag skrivit dagbok sedan ett tjugotal år tillbaka.

En tid innan jag så slutade mitt yrkesverksamma liv började jag fundera på vad jag därefter skulle sysselsätta mig med. Bygga nya hus i Tystnaden? Renovera befintliga byggnader? Dona med vedförsörjningen och allt som därtill hör, resa? och många andra aktiviteter som dök upp för mitt inre. Mycket av detta göra jag idag och med "viss" glädje. Men, min verkliga lust stod till att skriva.

Jag formulerade en vision som jag höll för mig själv. Jag skulle skriva en trilogi om en pojkes uppväxt, ungdomsår och vuxenliv (förresten när är man egentligen vuxen?). Händelserna skulle i huvudsak utspela sig i Kiruna och berättelsen skulle till stora delar vara baserat på mina erfarenheter. Fiktion skulle givetvis vara en del men de egna erfarenheterna skulle utgöra grunden för annars skulle inte berättelsen bli trovärdig. Jag kom att kalla den ännu inte skrivna trilogin "Berättelsen om Johan".

Jag har inte gått någon skrivarkurs och heller inte deltagit i skrivarcirklar men fast besluten att förverkliga min vision satte jag upp mål där den första manuset skulle vara klart för tryckning sensommaren 2015. Det andra manuset till sensommaren 2016 och för det sista och avslutande manuset var målet hösten 2017.

Med stor lust grep jag mig an projektet en decemberdag 2014 (Vi hyrde då en liten övernattningsetta i Nacka/Finntorp). Jag skrev utan att reflektera över språkbyggnad och grammatik och det blev därefter, men lusten var stor och jag tyckte att det verkade bra. Vad skulle jag nu göra sedan allt skrivande var klart. Jo, jag ville ju gärna ge ut det. Sagt och gjort jag googlade och hittade ett förlag i Lidköping. Förlaget heter Ebes och jag skickade på vinst och förlust en elektronisk kopia av det jag då ansåg vara ett färdiga manus, klar för tryckning och utgivning. Det gick inte många dagar förrän förlagschefen Eva-Karin Berglund hörde av sig och antog manuset som behövde tvättas en del, ja hon uttryckte sig inte riktigt så men andemeningen är densamma. Korrekturarbetet tog tid (och tar fortfarande tid) och ledorden är tålamod och gott "sittfläsk".

Jag lärde mig en hel del under korrekturprocessen av detta manus vilket jag använde i nästföljande manus och som jag hoppas ytterligare har förädlats under arbetet med mitt pågående manus där jag ska påbörja skrivandet av näst sista kapitlet. Den kommande boken har slutligen fått sitt namn: "Mannen på väg".

För att återkomma till rubriken; Jag lyckades relativt bra med det första manuset, men jag var definitivt ingen författare. Jag blev bättre andra gången rent stilistiskt och min förhoppning är att det tredje ska visa sig ytterligare ha skärpt pennföringen. 

Uppreningar är kunskapens moder ...  eller som Stenmark sa: "Man blir bra på det man övar på." ... eller som skolchefen på Jägarskolan uttryckte det: "En gång är ingen gång."

För övrigt äter vi gott och mår bra på Masesgården och hoppas att färjan över Lainio älv snart är satt i sjön.


Lasse

 


 

En gång i tiden ägde Thor Modeen Masesgården som han och hans fru använde som semesterbostad. Han skrev själv devisen på ett par dörrposter i huvudbyggnaden. Det var inte direkt ett hälsohem då det begav sig kan man utläsa av texterna 

  

Lite Masesgård

   Och lite mer Masesgård