Vaknade tidigt efter ett mycket trevligt nyårsfirande med dotter, svärson och barnbarn. Alexander tillsammans med Jacksson avfyrade ett antal ”snälla” raketer och KHOM LOY’s ganska så tidigt under eftermiddagen. Vi sparade fyra av det senare som vi sände upp vid 12-slaget. Var och en medförde en personlig önskan om 2014, eller kanske ett löfte eller något annat, allt mycket konfidentiellt givetvis!

Denna första dag på det nya året har egentligen inte inneburit något direkt omvälvande. Jag verkar vara densamma som tidigare, trotts en ljuvlig törnrosasömn i 7 timmar, där många av mina förväntningar och önskningar gick i uppfyllelse. En dylik dröm bör ju avbrytas med en uppvaknandekyss av en ”prinsessa”, för att gå i uppfyllelse. Men, frugan har drabbats av en lindring, men ändock halsfluss så vi håller oss på armsländs avstånd så uppvaknandet blev istället min svärsons skramlande med matbestyren åt Esther och Jackson. Bara att gnugga sömnen ur ögonen och hoppa ur sänghalmen…….och jag är trotts detta mer än nöjd med tingens tillstånd som de nu är.

Den dagliga snöskottningen verkar aldrig ta slut så det var bara att ikläda sig spade och snöplog, även denna dag. Tar dryga timmen att få bort den nyfallna snön och under den tiden hinner man fundera och reflektera över allehanda saker. Just denna dag, och som en följd av allt snöskottande, så kom jag att fundera på hur i all sin dag jag hamnade i just Lainio! Det är i och för sig en lång historia, som jag vid annat, och i en mindre krets kan förtälja om. Men, ganska lustigt är resultatet av mitt första besök i denna by, som kom att prägla min syn ett tag.

Juldagen för 48 år sedan, jag var 19-år och boende på Hjalle 5 i Kiruna, blev jag uppringd av en medlem i rockbandet ”Giants”. En av deras gitarrister hade blivit sjuk och kunde inte vara med på den bokade spelningen i Lainio samma kväll. Kunde jag?....jomenvisst, funderade inte en sekund….skulle idag  aldrig tordas något sådant. Packade ihop gitarr och något ”scenlikt” att ha på mig. Fick nödvändig information av grabbarna när vi väl satt oss tillrätta i deras orkesterbuss och påbörjat färden mot det hägrande och avlägsna målet, Lainio. Från Pajalavägen, ca en mil från Vittangi, svänger man av till vänster mot Lainio. En färd på tre mil som bara består av skog  ,förutom byn Kuoksu som man nästan inte ser något av i vintermörkret. Tre mil och man tror, efter ett tag, att man kört fel…bara mörker och gran efter gran så långt ögat når!

Nåväl, som 19-årig så tål man en hel del vedermödor, och vad gör man inte för konsten. Fullsatt på FH. Lågt i tak och kritat dansgolv. Lukten av kokkaffet blandades med lukten av svett, parfym och sprit. Spelningen var en sk. subskriberad spelning, dvs den annonserades ej men det behövdes uppenbart inte. Vi skulle sluta kl. 24 enligt plan men byfolket ville inte ge sig så vår chaffis gick runt med hatten för att samla ihop lite klirr för ytterligare en timmes spelande. Men, något inträffade under denna extra timme för plötsligt hade en del av bybubbarna blivit upprörda och arg på vår chaffis…..det påstods senare att han snott deras sprit….jag vet inte men när vi skulle till att åka så försökte samma upprörda gubbar att välta bussen! Nu var goda råd dyra. Chaffisen var full och vår 17 åriga basist fick ikläda sig ett sk. ”fåraschel”…för att se större ut om nu någon poliskontroll fanns efter ödevägen…..vilket ju knappast var troligt. In med den fulle chaffisen i bussen och snabbt in med instrument och förstärkare och oss själva…och iväg, lämnande ett antal fulla bygubbar bakom oss.

På vägen mot civilisationen och Kiruna sa jag till mig själv: ”Till den här jävla skitbyn kommer jag aldrig mer!”

Men, något år senare blev samma by min rekreationsplats och paradiset på jorden, och för 3 år sedan är dessutom frugan och jag mantalsskrivna på orten. Visst är det fantastiskt och har lärt mig, efter många slingriga vägar som därpå följde, att jag skall aldrig vara för tvärsäker på något!

Hoppas att ni får en fortsatt fin fortsättning på 2014.

Lasse