Vår granngård på Platån

Flera plusgrader på Platån. Är det månne våren som knackar på dörren? Nja, med vetskap om hur förrädiskt väderleken kan te sig så är det nog för tidigt att ropa hej. Men, visst är det trevligt med denna förvarning att varmare och snöfria tider väntar. I dag t.ex har jag suttit två gånger på vår veranda i plussjugradig solvärme och njutit av kaffe med dopp. Det var gott för mage och själ.

Snön praktiskt taget försvinner inför våra ögon. De isbelagda sjöar där folket fröjdat sig med skridskoåkning och promenader går inte längre att ge sig ut på. Det går fort när värmen sätter in och jag ser av flödet på Facebook att vintergäck, julrosor, klätterhortensia och syren redan tittar fram, fast det är ju en bra bit söder om Platån.

Det är ganska fantastiskt att vi under vår tid på Platån fått uppleva sensommar, höst, vinter och en förvarning om vår. Om några veckor ställer vi åter kosan mot hemmet i Tystnaden där vi möts av den pågående vintern som lagt sitt täcke över hus, vedbodar, förråd och garage. En vinter som kommer att pågå en bit in i april innan den för oss så härliga vårvintern sätter in.

De försvunna

I torsdags kunde jag till min glädje ta del av det första avsnittet av ”De försvunna” som ingick i veckans nummer av ”Kvällsstunden”. Följetongen är en något nedkortad version av boken men de förändringar som var behövliga för att den skulle rymmas inom 16 veckors utgivning var mycket väl genomförda. Även illustrationerna som varje vecka kommer att finnas till varje avsnitt är mycket omsorgsfullt utformade och de ger en bra bild av människor och miljö i 1950-talets Lainiotrakter.

”De försvunna” var min fjärde bok och i veckan skickade jag in manuset till Ebes förlag för min sjätte bok. Jag väntar med spänning på vad förlagsredaktör Eva-Karin kommer att säga? Tummen upp😀... eller ... Tummen ned🙁 I det senare fallet blir det väl bara att spotta i nävarna och ge sig på något nytt. Skam den som ger sig!

Jag ska också passa på tillfället att lyfta fram Eva i Älvsbyn, Birgitta i Kiruna och Sten-Ove i Saivomuotka som varit mig behjälplig med manusläsning och råd. Sist men inte minst min kära Irene som fortfarande står ut med mig.

Ha det gott,

Lasse