En kopp kaffe smakar gott efter fyra mils skumpande längs en skogsbilväg, där njurbälte borde vara ett måste. Vi har alltid kaffe med på våra bilturer. Spelar ingen roll om sträckan är trettio mil eller bara fyra, kaffe är ett måste, ett trevligt avbrott och en stund att stilla filosofera över vart jag är på väg... och då inte enbart gällande målet för resan, utan även med mitt leverne.

Kanske detta kvasifilosoferande har att göra med att jag håller på att tappa greppet om de nuvarande sakernas tillstånd? Eller, kanske man kan spåra upprinnelsen i den berättelse jag för närvarande skriver, där vuxenmobbning, hot, våld, svek och kärlek äger rum i en gudsförgäten by långt i norr. Eller, så är det bara så att jag stundtals hemfaller åt navelskåderi utan egentlig mening och innebörd?

Juni månad i Tystnaden har nog varit den allra bästa jag har upplevt vad beträffande vädret. Värme och sol var eviga dag, vilket i och för sig avbröts i går eftermiddag med ett välförtjänt regnande och åska. 50 mm föll under kvällen och natten mot idag. Jag som oklokt tjärade båten invändigt igår eftermiddag, fann mig och min nytjärade båt plötsligt befinna oss i ösregnet.

"Att du aldrig kan lära dig! SMHI har ju varnat för regnvädret och ändå ska du prompt tjära båten ... ", bannade Irene.

"Jamen SMHI har haft fel förr så jag chansade", svarade den okloke oklokt ... Ridå! Allt som därefter sades får förbli en väl förborgad hemlighet.

Nåväl, jag gjorde en provisorisk ställning (riktigt rackel kan jag tycka så här i eftertankens kranka blekhet) som jag drog en pressening över. Båten är nu i tryggt förvar garanterade jag min kära hustru. Men vädrets makter ville annat. Ett formidabelt skyfall hemsökte oss under flera timmar och inte höll min ställning. Nej då, den nytjärade insidan fyllde med vatten och hur jag än i ovädret försökte förstärka ställningen så så gick jag bet på uppgiften, jag blev bara genomblöt.

Tidigt denna morgon vände jag helt sonika båten så att insidan blev skyddad. Varför i hela friden tänkte jag inte på det från första stund? Krångelmakare som jag är ville inte min tanke se det självklara ... jag ville göra något mer av det uppenbart enkla, med påföljden att jag misslyckades. Jag lär mig nog aldrig. Vart är jag på väg?

Ha det gott,

Lasse