Efter fem timmars utejobb har jag nu bänkat mig framför datorn. Sitter bekvämt tillbakalutad i vårt lusthus som flödar i ljus genom de åtta fönstren och ser hur Irene efter avslutat bak, gnor omkring på gården med buskbeskärning och blomsteromvårdnad.

Hur länge får vi ha det så här bra, brukar jag stundom tänka. För det är inte självklart att just vi, kommer att vara förskonade från lidande och nöd. 

Med tanke på den, under lång tid pågående debatten om flyktingkvoter, där vissa politiska partier (och länder inom EU) helt vill stänga gränserna och upprätta uppsamlingsläger i länder på behörigt avstånd från vår idylliska tillvaro (som om dessa länder inte hade det svårt nog ändå?). Integrationsproblemen har blivit något av ett mantra. Ett mantra som med en druckens envishet ständigt upprepas och där våra politiska företrädare gör allt för att misskreditera varandras förslag till lösning. De borde i stället verka för en samsyn över partigränserna ... men det är väl för mycket att önska, kan jag tro. Lättare är att helt sonika stänga gränserna, så slipper vi att tära på stadskassan och stället flytta problemet långt bortom vår horisont.

Jag kan så här på lördagseftermiddagen stilla undra om vi inte uppmärksammar vad som händer runt om i världen ... om vi skulle befinna oss i samma situation som dessa, från krig och lidande flyende människor? EU verkar famla i blindo och vet varken ut eller in hur man ska få medlemsländerna att följa det som tidigare varit riktlinjen. D.v.s att varje land ska ta sin del av flyktingströmmarna. Men det går liksom inte och under den senaste nattmanglingen blev resultatet att man låter kommissionen gå vidare med att utreda "alla" aspekter gällande uppsamlingsläger. Det förstod jag, för vem av kvinna född kan fatta något som helst vettigt beslut under en tid då man ska sova ... lärde de sig inget av 2017 års nobelpristagare i fysiologi.

Det finns emellertid två herrar i öst och väst som gärna ser att EU sakta men säkert vittrar sönder. De sitter nog just nu och gnuggar händerna, kan jag tro. Båda dessa män är maktfullkomliga, oberäkneliga och rent av farliga. I Kina sitter Jinping på ett "livslångt" mandat och rankades enligt Forbes som världens mest mäktiga person och givetvis kastar även kineserna lystna blicka över ett sargat EU.

Hur kan jag så här i den rofyllda Tystnaden, där den kommande fotbollsmatchen mellan Argentina och Frankrike är det enda jag har på agendan, ens tänka tanken att det kan vara jag som får fly från mitt land i framtiden? Men, det kan vara en tanke värd att ta till sig, i dessa oros tider, och inte minst inför det kommande valet.

Lasse

 

När jag inte dystert tänker har jag byggt en grillplats