... ”Vi ska spränga bort tjälen så att jag kan begrava Seppo”, svarade Marko och tog riktning mot bastun släpande gummimattor efter sig.

”Är ni inte riktigt kloka! Ska ni spränga så nära bastun!”

”Det är ingen fara. Jag har sprängt tidigare och vet vad som gäller. Oroa dig inte”, svarade han och stretade vidare med de tunga mattorna.

Väl komna till platsen för sprängningen plockade Erik fram två i papper inslagna sprängdegspatroner, tändpatron och krutstubin ur axelremsväskan han bar på. Väskan räckte han över till Marko med ett hemlighetsfullt leende.

”Var har du fått tag på sprängmedlet?”, frågade Elsa som med ytterst skeptisk min åsåg vad männen hade för sig.

”Hemvärnet … både Marko och jag har varit med i hemvärnet”, svarade Erik.

”Jo nog vet väl jag det, men har ni stulit sprängmedlen? Det är ju brottsligt att stjäla, det borde väl ni gamla karlar begripa?”

”Ja, ja men det är ingen fattig det går ut över, och hemvärnet kommer inte att sakna lite sprängdeg, patroner och krutstubin … det var bara synd att vi inte kom över pentylstubin också, och förresten, det var för så länge sedan så det är preskriberat”, sa Marko och började förbereda var sprängdegspatronerna bäst skulle göra verkan ...


He, he! Ja när den blygrå himlen lägrar sig över den annars så soliga sidan i Tystnaden och regnet smattrar mot fönsterrutorna, vad passar då inte bättre än att låta fantasin ta mig bortom tid och rum. Att skriva är att etablera en egen fri zon. En zon där ännu bara jag har tillträde, fast jag hoppas att någongång framöver även andra kan ta del av den berättelse som just nu är inne på ett låååångt upplopp. Nej, förstå mig rätt, jag ser ännu inte målsnöret men jag tror mig veta att jag är på rätt väg ... jag har vittring.

Ha det gott,

Lasse