Om

Senior som bor på den östra sidan av Lainio älv i den Norrbottniska byn Lainio, och som på detta sätt vill förmedla sina tankar och intryck av alldagliga händelser.

Presentation

Kategorier

Rapport från ett arbetsläger

Här försvinner sommarens resultat av idogt röjningsjobb och ”myrslåtter” i det mindre formatet.

Rubriceringen är tillspetsad även om den äger en viss sanning. Vi lämnar Tystnaden på torsdag för att likt flyttfåglarna dra söderut närmare bestämt till Platån. Men olikt flyttfåglarna planerar vi att återvända till en vinterlik Tystnad i slutet av november ty plikten kallar, jag har författarbesök i början av december på tre biblon i norr vilket jag ser fram emot, men än finns gott om tid att förbereda dessa. Inget jäkt m.a.o.

Tillbaka till ämnet. Både Irene och jag har svårt att inte ha något för händerna. Efter kaffet i arla morgonstund är det som om gårdsjobben kallar och även om ”Att göra” listan för dagen lyser tom  så behöver vi bara gå ut på gården för att finna något som måste göras. Det tar aldrig slut och ibland, fast mycket sällan, så kryper känslan av arbetsläger in under huden. Men samtidigt är det självvalt och än så länge trivs vi med att ta ett nappatag med det som väntar därute i skog och på gårds tunet.

Nu återstår endast tre dagar och vi har så här på söndagskvällen börjat att trappa ned. Allt är i stort set klart för denna gång. Återstår endast en resa till Vittangi och en till Kiruna. Därefter bär det av till Platån. En resa där vi tänkte ta tid på oss , drygt tre dagar närmare bestämt, för att besöka platser som intresserar oss. Vi ser också fram emot att åter få träffa hela familjen Rosenberg, goda vännen Katarina, barnbarnens farmor, och våra grannar på Platån.  Givetvis dotter Jenny&barnens nyinköpta kattunge. Familjen har nu två katter.

 En söt och nyfiken kattunge. Ännu inte döpt.

Ha det gott,

Lasse


Jag glömmer det jag borde minnas och minns det jag inte borde


 Lördagkväll!

En lördagkväll i goda vännerna Elisabeth&Anders sällskap i Tystnaden. Mycket trevligt. Irene blev i efterskott firad på sin födelsedag med presenter och tårta som de hade med sig. Även undertecknad som är en godisälskare fick en stor chokladask och en påse Twist. Det blev sent, det blev natt, tiden går fort i goda vänners sällskap så tillbaka färden med min båt över älven blev smått magisk. Ett lätt norrsken över den sovande skogen och med pannlampa belyste jag vår färd över älven till den västra sidan. (Foto av Anders)

En vecka är till ända, Ja nästan, det återstår endast sex timmar innan en ny vecka tar vid. Veckan som gått har varit fantastisk på många sätt. Besöket i fredags i Kirunas nya centrum var mycket givande. Tre gallerior där man från den ena med några få steg kan slinka in i den andra och därefter den tredje. Galant uträknat. Jättebra vintertid då det alltid drar en kall vind genom stan, åtminstone var det så i det gamla centrum som låg på en fjällsluttning. Kanske är det mindre vindpinat i det nya som är beläget betydligt lägre. Men i alla fall, varmt och skönt kommer man att ha utefter shoppingstråken. Våra mål denna fredag var besök i de olika affärerna, att bara ströva runt och ta in atmosfären. Vi blev inte besvikna utan mer överväldigad över att allt blivit så fint och smakfullt efter alla år av planerande och byggande och inte minst efter alla stridande viljor som gett uttryck för det koka eller okloka att placera den nya stadskärnan där den nu ligger. Denna nya stadskärna är något som Kirunabor bör känna stolthet över.

Från den nya stadens glädje och gamman till Tystnaden där vi under veckan så smått börjat packa och planera inför resan till Platån om 2,5 veckor. Jo, det är en hel del som vi behöver få med oss och Irene som är en fena på logistik har allt fullständigt klart för sig. För mig är det bara att följa hennes direktiv och det gör jag så gärna för då vet jag att det blir bra. Själv är jag hopplös, minnet spelar mig allt som ofta ett spratt. Så t.ex behöver jag alltid en papperslapp med vad jag ska handla även om det bara rör sig om ett par saker. Jag följer slaviskt det skrivna på pappret. Så t.ex fick jag förtroendet att på stora COOP i Kiruna inhandla några matvaror. Jag är omåttligt förtjust i nyponsoppa som jag dricker varje morgon och just nyponsoppa skulle inhandlas för den var slut i hemmet. Irene hade skrivit ”2st nypon” på lappen och glömsk av att det gällde nyponsoppa sökte jag mig till grönsaksdisken där jag gick runt och spanade efter var nyponen fanns. Frågade till sist en anställd som med förvånad min skakade på huvudet. På hemväg ringde jag Irene och berättade att inga nypon fanns, och hade aldrig funnits på COOP ... Gissa hennes reaktion. Så även med minneslapp kan det gå fel i alla fall vad gäller mig.

Nåväl glömskan till trots så fick jag ett glädjande besked från Ebes bokförlag i förgår. Min trilogi ”Berättelsen om Johan” och ”De försvunna” ska ges ut som ljudböcker på Vibery Audiobooks.Kul.

Ha det gott,

Lasse

Vemod och lingonplockning

Vemod beskriver en stillsam stämning av saknad och sorg över något som man känner har försvunnit och gått förlorat. Det syftar på ett svårmod och en sorgsenhet full av längtan. Wikipedia

Höstens intåg 

Björkens löv börjar att anta en mer brun ton vilket är ett säkert förebud på att vi nu går in i en ny årstid. Det har blivit kallare. Helly Hansen har åter plockats fram ur garderoben och toppluvan kommer snart att få ersätta skärmmössan. Men så är det och det är bara att gilla läget ... och läget gillar vi. Hösten har absolut sina fördelar. Färgskiftningarna på myr och i skog. Den krispigt kristallklara luften, man känner riktigt hur det nyper till i halsen vid första inandningen utomhus en klar och kall höstmorgon. Det Norrbottniska vemodet som likt en tröstefilt omlindar en när man åter ser hur naturen inrättar sig för vintervila, man sjunger i sin ensamhet till eget ackompanjemang ”Helgdagskväll i timmerkojan”, ”När gässen flyttar”, ”Höstvisa” och andra låtar fyllda av vemod. Vemod behöver jag som en kompensation till allt uppblåst och glättigt, som gör sitt bästa för att tränga undan min egen begrundan över tingens tillstånd, som får mig att falla in i ett hurtfriskt ”Nu kör vi” (Vad jag ogillar detta uttryck).

 


Härom sistens gjorde vi en tur ut i lingonmarkerna där på hemvägen undertecknad agerade ”bilhare” åt Irene på hennes jogging tur från lingonskogen. Min bilburenhet bortförklarade jag med ett ont knä😇

September månad tar sin början på torsdag. Nu är det hög tid att plocka fram lingonhinkarna och bege sig ut i markerna för att fylla på det röda guld som där glänser i all sin röda prakt. Ja det förstås: Vi har redan plockat vårt syltbehov av lingon. De var inte riktigt fullt mogna men bären är p.g.a sin höga halt av pektin förträffliga som syltbär. Om en vecka eller så är det dags att plocka riktigt mogna lingon vilka kommer att  användas som saftbär.

Allt Gott,

Lasse

Spridda nedslag


 

Regn, regn och åter regn. Jag sitter i skrivarstugan och blickar ut över skräphögen av ris och gräs som jag har lagt upp på våtmarken hitom granarna på vår sida om älven, borde vara en utmärkt dag att bränna skräpet, men jag väntar till nästa blötperiod som nog lär komma.Men även gårdarna på den andra sidan av älven finns i mitt blickfång. Himlen är blygrå och luftfuktigheten betydande och själv mår jag som en prins, hur nu en prins kan tänkas må, gott kan jag tänka mig? Vi har under förmiddagen vistats i lingonskogen. Gråväder eller inte, lingon ska plockas, det är bara att klä sig därefter.
Mycket gott lingonår kunde vi konstatera och vi är nöjda med förmiddagens skörd. Fler turer ut i skog och mark lär det bli under veckan som kommer.

Under förra helgen hade vi ett kärt besök här i Tystnaden. Då kom Rita och hennes kompis Maj för att bo och umgås med oss under två hektiska dagar. Rita som är den fyraåriga flickan (Irma i boken ”De försvunna”) som försvann tillsammans med sin ”Mommo”(Selma i boken) gjorde nu åter en tillbaka färd i tiden för att se på huset hon och hennes mamma (Hilma i boken) bodde i. Vi gjorde även utflykt efter en skogsbilväg i nordöstlig riktning från Lainio för att åter beskåda den terräng som hon hade att ta sig fram i. Skog, myrar och sjöar. Inte lätt för en fyraåring och heller inte lätt för en gammal och orkeslös gumma. Rita har sedan tidigare tillsamman med hustru, Irene, varit upp efter Lainio älv med hjälp av Birger E. och besökt den plats där gumman påträffades och den plats där hon själv hittades av en militärpatrull från Boden. Återigen och av naturliga skäl (för det är en fascinerande händelse) kom vi att pratade mycket om försvinnandet som inträffade i september 1950.
 


I gårkväll hade byns vägsamfällighetsförening anordnat en ”höstfest” på Utmaningen (Lainios vackra lokal för bygdefestligheter och andra tillställningar).Föreningens styrelsen plus ytterliga frivilliga krafter såg till att det mot en billig penning bjöds på en god Tacobuffé, sallad ,dryck och fika. 58 personer hade anammat uppmaningen och deltog. Förutom mat så bjöds det på musikframträdanden av Ulf H. och Tony B. Allt mycket uppskattat. I samtal med min bordsgranne så förundrades vi över att vår lilla by har så mycket kreativ konstnärlig kraft … men inte bara det, utan även den alltmer ökande sammanhållningen och tjänstvilligheten som präglar livet i byn.


På lördag i veckan som kommer är jag inbjuden till Holmas Livs i Kangos för att deltaga på deras säsogsavslutnig för utomhusgrillningsverksamheten som är en mycket uppskattad aktivitet bland byborna, sommargäster och turister. Det ska bli kul.
Ha det gott i höstrusket,
Lasse

Ett plötsligt kattbesök


 Så var då vårveden kapad och kluven

Glad och nöjd kunde jag igår beskåda veckans jobb på vedbacken. Det tog tid. Vädermakterna var oberäkneliga och bjöd på ömsom sol, ömsom regn. Men, nu är det gjort och veden får ligga till sig i cirka en månad innan jag förpassar vedklabbarna till vedboden.

Idag gjorde vi vår premiärtur till blåbärsskogen. Mycket bär men än ganska små. Bör nog få växa till sig ett tag till innan vi beger oss ut igen. Vi gnetade (vi plockar alltid för hand, ingen plockare här inte) i alla fall  ihop ca. 2 liter innan regnskurarna satte stopp för fortsatt plockande. 

 Så gick det till när Katten ”Katt” gjorde entré hos romanfiguren Johan i Gamla Stan.


En knackning på ytterdörren, försynt och knappt hörbar men jag uppfattade den likväl. Vem i hela friden kan det vara? Jag överlade med mig själv om jag skulle öppna eller inte då knackningen återigen upprepades, nu mer bestämt och kraftfullt. Det avgjorde saken och med några hastiga steg var jag framme vid ytterdörren.  Jag kika ut genom titthålet men såg inget, där var det svart.  Av för mig outgrundlig anledning förstod jag att personen på andra sidan höll för mitt synfält. Tveksamt öppnade jag dörren tills säkerhetskedjan tog emot och jag hann i dörrspringan se ryggtavlan på en person som snabbt försvann nedför trappen. Febrilt fumlande jag med säkerhetskedjan innan jag fick loss den.  Något tog emot när jag tryckte på dörren för att få upp den. Jag tog i hårdare och dörren gled upp med ett skrapande ljud.

”En papplåda”, sa jag tyst för mig själv när jag klivit över tröskeln och såg vad som hållit emot. Ett svagt jamande … Jag hajade till.

Håll till godo😊

Lasse

Äldre inlägg

Nyare inlägg