Om

Senior som bor på den östra sidan av Lainio älv i den Norrbottniska byn Lainio, och som på detta sätt vill förmedla sina tankar och intryck av alldagliga händelser.

Presentation

En dag i taget

Dagarna går sin gilla gång på Platån. Det är fjärde dagen i sjätte veckan av vår vistelse och det är förunderligt hur vi finner en fungerande vardag i dessa Coronatider och i dotter Jennys sjukdom. Vi hjälper till med ungarna. Jag skjutsar och hämtar dem varje skoldag under den vecka då Jenny har hand om barnen. Jag skjutsar Jenny till och från SÖS och till andra ställen hon har att besöka. Irene hjälper till med diverse hushållsbestyr och annat hon kan vara behjälplig med. 

I veckan har Jenny och barnbarnen blivit med katt! Yngstingen Esther har under ett par års tid önskat en katt och nu har det äntligen blivit verklighet. Storebror Jackson var nog något tveksam till detta påfund, men vi ser att även han välkomnar den femåriga kattanten som går under namnet ”Shuffle”.

Själv tror jag mig vara klar med mitt manus (korrekturläst, struket, förändrat och tillagt). Men, det ska få ligga till sig en tid. Därefter gör jag, med förhoppningsvis ”nya ögon”, en ny genomläsning för att se om ytterligare saker behöver förändras. Manuset har arbetstiteln: ”Den vankelmodige mannen från byn”. Handlingen utspelar sig under 2019 och huvudpersonen Marko, änkling sedan många år, lever ensam i en liten by i Norrbotten där han försöker inrätta sitt liv på ett för honom så bra sätt som möjligt. Emellertid, vill inte livet spela med på hans villkor (Marko är en envis rackare), utan han möts ofta av misslyckanden i relationerna till sin omgivning. Inte minst till kvinnor och till sin vuxne son som är bosatt i gruvsamhället Kiruna. Genom hela berättelsen svävar ett mörkt moln över Markos tillvaro i form av hans ständige och brutale antagonist Kalle Holm.

För övrig är vädret just nu soligt och +10 grader och det är lovat ganska fint under de närmaste fem dagarna. Trots detta ska jag i eftermiddag montera vinterdäcken på bilen ... risken finns att det kan bli nog så halt om temperaturen kryper ned mot minussidan någon natt. Bäst att vara förberedd.

Ha det gott,

Lasse


Utsikt från Söder

I dag är det drygt fyra veckor sedan vi lämnade Tystnaden. Fyra veckor där varje dag har varit fylld med nya insikter och nya tankespår. Glädjen att dagligen umgås med dotter Jenny, barnbarnen och deras pappa Alexander ger för oss guldkant på tillvaron.

Vissa dagar när man minst anar händer det riktigt roliga saker. Djupt försjunken i det manus som numera tar allt mer av min tid att färdigställa (jag har skrivit på slutkapitlet sedan två månader tillbaka men varje gång ändrat mig och fört in ytterligare ett kapitel ... och ytterligare ett o.s.v). Romanen som ursprungligen skulle ha omfattat 32 kapitel är nu uppe i 37. Men jag är nu övertygad om att jag definitivt sätter punkt i slutet av kapitel 38. 

Ja, det var en omständig utläggning, så tillbaka till vad som hände den där vissa dagen. Jo, min egen favoritberättelse ”De försvunna”, kommer att bli en längre följetong i tidningen ”Kvällstunden”. En tidning som kommer ut varannan vecka och har 35 500 prenumeranter och ca. 100 000 läsare. Den ges inte enbart ut i Svedala utan också i andra nordiska länder (var även ett tag den största svenskspråkiga tidningen i USA). Till releasen i tidningen kommer även att finnas en intervju med huvudpersonen Rita V. (som i boken är den fyraåriga flickan Irma).

Det rör på sig med andra ord.

Ha det gott,

Lasse


Trubbel som klangbotten

Ganska risigt och förvuxet men absolut inte fult och snårigt. Jag gläds så här i väntan på vintern åt varje ny vallmo som står i blom. Det tog sin tid innan blommorna visade sig och snart är det tyvärr slut, säg den glädje som varar.

Nu inleds de sista fem dagarna i Tystnaden innan kosan ställs mot Platån. Jag är klar med allt utarbeta på tillbyggnaden till skrivarstugan. Inomhus har jag även lagt golv och panel i tak och väggar och hade jag bara fått dörr och fönster som jag beställde i juni hade allt var okey och enligt plan. Men icke. Beställde av ett företag i Skåne (Villafin) som hade bra priser och goda recensioner gällande kvalitet på produkterna. Jag blev utlovad leverans i juli ... sedan i augusti och jag drog en suck av lättnad då jag den 30/8 spårade leveransen till Luleå. Nu är den snart här, sa jag till Irene. Dagarna gick och jag ringde och skrev upprepade gånger till det skånska företaget. Fick varje gång beskedet att den inom kort skulle komma till min adress. I fredags (efter att den inte rört sig från Luleå på 11 dagar) tog jag kontakt med transportbolaget (DSV) som upplyste mig om de inte hade utkörning till min nordliga utpost. Häpp! ”Kan du inte komma och hämta godset. Det står på en pall i Luleå”, frågade kontaktpersonen på DSV. ”Va!? ... Det är en resa på 80 mil ToR. Aldrig i livet”, svarade jag. Efter mycket diskuterande och med hot att kancellera beställningen fick de tag på en chaffis som kommer att transportera godset till mig (eller rättare sagt till västra sidan om älven. Där får jag lasta pallen på min släpvagn för vidare färd till vårt hem). Jag är lovad att få det på tisdag i nästa vecka? Det finns alltså ett hopp att jag i alla fall hinner få de efterlängtade fönstren och dörren innan vi åker söderut.

Det verkar som vi bor i förskingringen, i alla fall för Villafin som tydligen tror att Svea rikes nordliga gräns är i Luleå.

Nåväl, man är väl inte bara till för att klaga (Olle A igen). Vi har haft en mycket fin tid i Tystnaden under de gång sex månaderna. Det är faktiskt första gången som vi i oavbruten följd fått uppleva årstidsväxlingarna från vinter till vår till försommar (vi tycker faktiskt att det är en årstid här i norr) till sommar och nu till höst. Troligtvis kommer vintern hälsa oss välkomna hem när vi återvänder till Tystnaden. Men först ska vi njuta av livet i södern och det kära återseendet av dotter och barnbarn och umgänget med dem.

Ha det gott,

Lasse

Den vita årstiden stundar


Javisst är det höst här i Tystnaden. -2 grader på morgonen i förrgår. Frost på marken och björkarnas löv har antagit en gulaktig nyans. En härlig tid ligger framför mig här i förskingringen. En tid att få njuta av hur naturen alltmer förbereder sig inför den stundande vintern. Alla skiftande färgnyanser som väntar våra ögon och sinnen i skog och mark innan de helt har stillat sin färgprakt och avlövade lagt sig till ro.

”---lika hopplöst trist och grått som i mitt bröst ...”, sjunger Olle A. i Trubbel och för en del av oss kanske strofen stämmer in på det sinnestillstånd vi hamnar i när mörkret tätnar och nordanvinden viner i stugknuten. Men, den annalkande vintern bär också med sig sinnesfröjd. Allt det vita som väntar mig bär löften om kommande skid- och skoterturer. Decembermånad som med stämningsfull Lucia och Jul på ett alldeles speciellt sätt får mig att reflektera över tillvarons trånga passager. 

Vårvinterns björkfällning med kaffekok och grillning över öppen eld och de goda samtalen med Irene i värmen från elden är en krydda i tillvaron. Polarnattens mystik som föder tankar om ursprung, min litenhet på jorden och annat som jag under andra årstider snubblande tar mig förbi. Ja, för mig är den annalkande vintern en tid för återhämtning och vila. Snöskottning och vedeldning då? ... Är inte det ett elände? kanske någon soffpotatis utbrister. Nej, icke så. Även jobbet med snöskyffel har sin tjusning och bidrar till att öka mitt välbefinnande ... och att hålla mig i någorlunda form, icke att förglömma.

Ja, jag sjunger den vita årstidens lov men vad ska annars en enslig i Tystnaden göra.

Ha det gott,

Lasse

Det knallar och går

Tja! Vad kan man annat säga ... 40% av befolkningen (Statistik givetvis. Det representativa urvalet är oklart, iaf för mig) vill att man inför ett absolut krav på att bära ansiktsmask på offentliga platser och transportmedel. Men, bara ett fåtal av de som kräver tvångsåtgärder använder själv ansiktsmask? Varför inte fler? kan man fråga sig. Jo man skäms för att bära den? ... Lite knepigt det här med ansiktsmask tydligen.

Här i på östra sidan (solsidan eller finska sidan ... kärt barn har många namn) i Tystnaden bär vi inte ansiktsmask ... jo föresten, det är nog en sanning med modifikationer för när jag ska till att städa i dammiga vedbodar så ikläder jag mig ett tätslutande ansiktsskydd (armemodell) med ett filter som inte bara hindrar musdamm att ta sig in i mina lungor utan skyddar även mot diverse otrevliga gaser. Men, skulle jag ta på mig den när jag vid tillfällen rör mig i offentliga miljöer torde jag skrämma slag på mina medmänniskor. Jo, jag vet. Det finns andra modeller. Modeller som inte skrämmer slag på omgivningen. Men fördelen med min gasmask (jag tror ni vet hur en sådan ser ut) är att den inte går att bara hänga ned under hakan. Den är dessutom omöjlig att gömma undan i fickan för att tas på när situationen så kräver. Nej, nog nu om detta uttjatade ämne!

Jag har haft fullt upp med mitt nya bygge. Det tar sin tid och jag inser klart och tydligt (med ett visst vemod) att det gick fortare med mina byggjobb förr. Även om jag har ”all tid i världen” i dag så tar byggjobben betydligt längre tid än när jag var yrkesverksam. Då byggde jag endast på helgdagar och delar av semestrarna men hann med betydligt mer än jag gör idag. I dag måste jag fundera mer mellan varje moment, ta fler fikapauser, leta verktyg som jag inte kommer ihåg var jag senast lagt dem (glömskan tilltar) och jag känner av det tilltagande förfallet av min konstitution (orkar inte fysiskt lika mycket). Men, sånt är livet, ingen idé att kämpa emot, det är bara att acceptera.

Som jag tidigare skrivit så har vi i omgångar haft barnbarnen hos oss. Först sexårige Esther i en vecka. Därefter nioåriga Jackson, även han i en vecka. Vi vidtog alla försiktighetsåtgärder som rimligen kunde förväntas av oss, men gasmasken lät jag hänga kvar på sin spik i vedboden ... Ville ju inte skämma slag på ungarna🙂 Det blev förstås en himla massa mil i bilen för vi plockade upp dem i Ljungdalen i Härjedalen. Esther återlämnade vi även i Ljungdalen medan Jacksons avlämningsplats efter besöket hos oss var Uppsala. Sexhundra mil på två veckor, men bilfärderna gick hur bra som helst. Naturligtvis gjorde vi flera stopp för att inmundiga egen mat och dryck. Hotellövernattningar var givetvis ett måste. Vi var lite oroliga för att det skulle bli för enahanda för barnen där de bältade i baksätet spenderade många, många timmar. Men inte ... jag sänder en varm tanke av tacksamhet till alla utvecklare av, för barn intressanta spel, på paddor och mobil.

Efter avlämningen av Jackson i Uppsala hade vi en dryg resa tillbaka till Tystnaden. Vi övernattade i Umeå och tog det sista skuttet morgonen därpå. Sextio mil och vi var något möra vid ankomsten till den östra sidan av Lainio älv. Ni kanske själva har erfarit hur trist det är att efter en lång resa börja fixa käk? Men! Vad möttes vi av? Jo, våra goda vänner Ruth och Eilert som har sin stuga bredvid vårat hus hade dukat upp en fantastisk god middag som de hälsade oss välkomna att avnjuta på deras uteplats. Vilken fröjd det var att få sätta sig vid dukat bord och låta sig bli uppassad. Vilka vänner!👍

Hur går det då med din nya roman, kanske någon undrar. Jo, tackar som frågar, det går bra enligt mina mått mätt😇

Ha det gott,

Lasse

Äldre inlägg

Nyare inlägg