Om

Senior som bor på den östra sidan av Lainio älv i den Norrbottniska byn Lainio, och som på detta sätt vill förmedla sina tankar och intryck av alldagliga händelser.

Presentation

Senaste inlägg

Dundersalvan med en tiger på burken


I morgon, och om gudarna står oss bi passerar vi femtio mil av motionerande under den tid vi har varit på Platån. Det går åt en och annat burk av ”Tiger balsam”. Detta Kinesiska hopkok är fantastiskt och lindrar allt från muskelvärk, tandvärk, nedstämdhet, sömnighet och huvudvärk. Ja kanske listan kan göras längre, men ovan skrivna är byggda på vårt bruk och erfarenheter av denna dundersalva. Den doftar dessutom gott ... om man gillar starka uppfriskande dofter, vilket vi gör. Kanske inte något man smörjer in sig med när man ska gå på dans för då lär man få svårt att hitta en danspartner. Men, inte heller detta bekymrar oss för vi dansar bara med varandra. Trist kanske någon tycker? Men det är bekvämt att dansa med någon som vet alla ens felsteg och tåtramp. Man behöver dessutom inte göra sig till🙃.

Ja i dessa vaccineringstider väntar vi som alla övriga 65- och 70 plussare på information om när det hela ska ta sin början ... och vilket vaccin vi ska få? Blir det Cominarty, Moderna eller AstraZeneca? Och hur är det egentligen med AstraZeneca? Kommer den att ges till oss seniorer eftersom den enligt expertisen inte ger samma skydd som de två förstnämnda. Vi blir inte riktigt klok på vad som egentligen kommer att gälla. Fast, strunt samma. Det är väl bara att blunda och bita ihop vid sticket och hoppas på det bästa i sann förtröstan på vetenskapen.

Ha en fin helg,

Lasse

No more Mr. Nice Guy😇

”En gång för alltid. Nu ska du bort!”, skrek han besinningslöst. ”Jag ska stympa dig! Långsamt arm för arm, ben för ben ditt jävla avskräde!” Med en yxa i sin hand tornade den hotfulle mannen upp sig ovanför Marko som nedtryckt i sängen desperata försökte att vrida sig undan, men han satt ohjälpligt fast. Ett förtvivlat skrik i dödsångest trängde över hans läppar ...

Också ett sätt att inleda en annars vanligtvis fredlig och godmodig blogg, men det är så berättelsen om ”Den vankelmodige mannen från byn” börjar. En historia som jag brottats med i drygt ett år och som får sin upplösning efter trettioåtta kapitel.

Började skrivandet med tanken på att det skulle bli en ”Feelgood” med en vankelmodig person som huvudkaraktär. Just begreppet vankelmod har blivit något av mitt signum (Johan i ”Berättelsen om Johan” och Per i ”Berget, staden och kärleken”).

Men, under skrivandet fick berättelsen vingar och drog iväg på egna äventyr. Jag gjorde krampaktigt motstånd, men hur mycket jag än försökte leda in den mot min ursprungliga tanke så fick jag till sist se mig besegrad. Lager för lager skalades ”feelgood”- och vankelmodskänslan av och slutligen fann jag mig skrivande en berättelse om den förfördelades kamp att själv få bestämma över sina levnadsvillkor. Visst, det finns ett stråk av vankelmod och ”Feelgood” kvar, men jag måste nog fundera på en titel som ger boken en mer rättvis bild. Kanhända så kan även min redaktör komma på något när vi väl påbörjar korrekturgranskningen.

Just nu och efter den sedvanliga motionsrundan med en stilla stund vid tända ljus i Skogsö kapell så känns livet gott. Minus fem och solen tittar tidvis fram. Inga tankar på pandemi eller kommande vardagar. Omgivna av dotter Jenny med familj har vi det bra där vi är.

Nu vankas fika och en stund vid teven där WC i sprintstafett ska ta sin början. Heja Sverige!

Lasse

In i reningsmånaden

Härligt väder de senaste dagarna på Platån. Riktigt vinterväder, snö och ganska kallt allt befrämjande för en nordbo. Idag strålar solen från en nästan klarblå himmel. Minus tio grader och prognosen lovar riktigt kallt i veckan som kommer, bättre kan det knappast bli. Längtan till hemmet i norr finns givetvis i våra sinnen men så här efter nitton veckor på Platån kan vi kanske betrakta oss som ”Wannabe’s” för att platsa som 08’or? Man vet aldrig ... en vacker dag kanske man är med i storstadsgänget? Fast att det inträffar är nog lika sannolik som att Irene eller jag skulle tilldelas Nobels fredspris. I Irenes fall skulle det i alla fall finnas skäl att tilldela henne någon form av av pris. Att dagligen bevara hemmets borgfred trots en make som glömsk av krav och närvaro försvinner in i en fiktiv värld av kärlek, kaos och elände. En make som oupphörligen ojar sig över att inspirationen inte vill ta fart. Att skrivandet är ett helvete, men som ändå, trots ojandet, ägna stor del av sin vakna tid åt att just fantisera och skriva. En sådan person kan man ju inte bli riktigt bli klok på. Det är snudd på en bragd att se till att allt fungerar under sådana omständigheter. Väl värt ett pris.

För övrigt var veckans höjdpunkt att jag blev tilldelad Sparbanken Nords litteraturstipendium 2020. För mig en total överraskning och samtidigt mycket glädjande. Ytterligare så fick jag veta att om dryga två veckor så kommer min roman ”De försvunna” ha premiär som följetong i ”Kvällsstunden”. Den kommer att köras i sexton veckor, d.v.s med ett avsnitt per vecka. Jag behöver all pep jag kan få för att färdigställa det manus som just nu upptar stor del av min tid.

Så här inför början av vår tjugonde vecka på Platån så hoppas vi att under februari månad bli vaccinerade för Covid-19 ... om det nu bara kommer fram till oss med tanke på allt strul och bråk som pågår mellan EU och Astra Zeneka.

Ha det gott,

Lasse

Hjärnans seger över kroppens vedermödor

I dag skriver vi den tjugosjunde december, vilket är inledningen till vår femtonde vecka på Platån. Under morgonens motionsrunda när jag orienterade mig fram längs gatorna mot Skogsö kapell kom jag att tänka på det här med orientering. 

För länge, länge sedan när jag själv deltog i de orienteringar som anordnades av gruvbolagets fritidsförening LKFF vill jag minnas att inledningsorden i den introduktionsbok till att lära sig att orientera började med devisen: ”Hjärnans seger över kroppens vedermödor”. Oemotsägbart, eller hur?

Jovars ... Det går ganska bra i skogs- och myrmarkerna hemma i Tystnaden men värre är det i städer. Speciellt gamla städer med ett gytter av trånga gator som går lite härs&tvärs. 

Mina vandringstankar denna morgon drogs till en händelse som inträffade för en himla massa år sedan och som utspelade sig i den franska staden Toulouse.

Jag tillsammans med två arbetskollegor hade anlänt till denna ”Pink City” (Toulouse kallas faktiskt den rosa staden) och eftersom jag tidigare, under årens lopp, besökt staden drygt trettio gånger så tog jag det som min uppgift att bli mina kollegors ciceron och visa upp denna vackra stad för dem. Glada i hågen påbörjade vi vår vandring längs trånga gator och prång. Det var en varm sommarkväll och en av mina kamrater dristade sig till att ta upp en stadskarta ur fickan för att följa vår vådliga färd.

”Den är onödig. Du kan stoppa den i fickan. Jag känner stan som min egen byxficka”, sa jag och vi drog vidare. Något svettiga kom vi efter en stund fram till en kyrka. ”Se vilken vacker kyrka”,  ropade jag till och pekade upp mot den. Kollegorna nickade och tog några foton. Fortsatt med gott humör bland de deltagande tog jag ut en ny riktning. Efter att vi hade tillryggalagt ytterligare en bra sträcka stannade jag åter upp. ”Kolla den här vackra kyrkan. Fantastisk! Vilken arkitektur”, sa jag. Kollegorna nickade igen, nu något mindre entusiastiskt, och tog ytterligare några foton. 

”Ska vi inte gå in på en bar och skölja struparna? Jag är svettig och törstig ... den här värmen ...”, uttryckte en av kollegorna. ”Jag har fått skavsår”, sa den andra. Själv hade jag börjat att anfäktas av tvivel ... tvivel på var vi var? Men, skam den som ger sig. Här gällde det att oförtrutet lotsa kompisarna mot nya  sevärdheter. ”Följ mig! Än finns det en hel del att beskåda”, beordrade jag och tog ut en ny riktning. Jag hörde ett missbelåtet mumlande bakom min rygg när vi åter kastade oss in labyrinten av gator och gränder. Till sist gjorde vi halt framför en kyrka. ”Visst är den ståtlig”, sa jag till kollegorna när de slöt upp vid min sida. Under tystnad iakttog de ömsom kyrkan ömsom mig.

”Det är ju för fan samma kyrka vi nu har sett på från tre olika håll!”, utbrast de unison.

RIDÅ!

Efterspelet blev att vi med kartans hjälp tog oss tillbaka till hotellet där kollegan med skoskav blev omplåstrad. Själv fick jag stå ut med att därefter ständigt bli påmind om min bristande lokalkännedom ... trots alla de gånger jag besökt staden. 

Jo, så kan det gå när inte hjärnan är med.

Jag vill med detta önska er ett riktigt Gott Nytt År och fortsatt god färd och riktning under det nya år som snart stundar.

Lasse

Betraktelse inför jul

 


Fjärde advent har vi lämnat, utan större saknad, och vi befinner oss nu i dan före dan. Det är samma regniga gråväder som under de senaste veckorna fast en viss förbättring, om än kallare, är att vänta de närmaste dagarna. Men, som tur är ser det inte ut att bli en vit jul och vi hoppas att det stannar därvid. Snön får gärna lysa med sin frånvaro under denna vinter, i alla fall under vår vistelse på Platån.

De stora ämnena såsom meningen med livet och vår stund på denna jord brukar vara något att reflektera över när ännu ett år snart är till ända. Men, i detta nödens år där Corona pandemin förmörkat vår vardag har det i mångt och mycket varit en fråga om att göra rätt. Meningen med livet och annat skenbart personligt upplyftande har fått anstå. Nu är det som sagt överlevnad som gäller. Att hålla avstånd, tvätta händerna, undvika mammons tempel och för övrigt följa myndigheternas råd och rekommendationer. Vi följer så gott vi kan allt detta och ondgör oss på sociala medier över människor bristande ansvar när vi upptäcker att det finns de som struntar i förhållningsreglerna. Så har det nog alltid varit. ”Vi ser flisan i vår broders öga men inte bjälken i vårt eget."

Men, inget ont som har något gott med sig, brukar man säga. Vi har, tyvärr något sent kan man tycka, upptäckt att denna tid av avhållsamhet från livets glam och gamma och livet i vår självpåtagen karantän gett oss ett nytt perspektiv på vårt leverne. Visst saknar vi den nära kontakten med vänner och bekanta, men samtidigt har kontakten och samvaron med den närmaste familjen fördjupats under denna pandemi.

I morgon är det julafton. Alla klappar till våra närmaste är inhandlade på nätet och i de flesta fall levererad direkt till dörren. Maten inköpt vid tidpunkt som passat oss seniorer. Julskinkan klar och avsmakad, minigranen pyntad med en förhållandevis enorm smällkaramell.

Dotter Jenny och barnbarnen firar julaftonen hemma hos Alexander och själva bänkar vi oss i allsköns ro vid grytorna och Lars Lerin i vår lägenhet på Platån.

Med detta vill vi önskar er alla en fin och fridfull jul och ett gott nytt år.

Lasse&Irene

Äldre inlägg

Nyare inlägg