Utsikt från norr

 Dagens vy över vår boplats i Tystnaden

Så var det då dags att säga adjö till Tystnaden. Knappt tre veckor blev det denna gång, men det har varit veckor av ren och skär njutning. Allt vi hade planerat har vi hunnit med och det är inte illa när mitt ”Track record” gällande planering och genomförande inte är något att skryta över. Jag har alltid varit en tidsoptimist, men kanske jag på ålderns höst har kommit till insikt om mina egna bristande förmågor, vem vet? 

Häromsistens slog det mig att det här med att skriva böcker kräver ett rörligt  intellekt. Sent ska syndaren vakna för det borde jag ju ha förstått för länge sedan. Nåväl jag börjar så smått förstå vad jag givit mig in på. Min tidigare boktitlar, sex till antalet, gick förvånansvärt lätt att skriva, jag bara skrev och skrev. Berättelserna kom till mig utan ansträngning. Att de sedan började leva sitt eget liv kan jag inte rå för. Men nu, vid skrivandet av min sjunde bok är det stundom totalt stopp. Tankarna virvlar om i huvudet och  intellektet har blivit rörigt. Jag får verkligen kämpa, ska ni veta för att få berättelsen att komma till mig och det innebär många och nog så långa pauser från skrivdonen.

Hursomhelst, något lär det bli och i mina mest euforiska stunder vill jag tro att det är ett mästerverk jag skapar ända tills min kära fru läst det jag skrivit och obönhörligt anmärkt på innehåll och ordval ... Tja, man blir aldrig profet i sitt eget hem men jag fortsätter att streta framåt. Skämt åsido så är hon mitt bästa bollplank och hennes kloka kommentarer tar jag till mig.

I morgon bitti axlar vi ryggsäckarna och promenerar den dryga kilometern till bilen på andra sidan Lainio älv. Nattkylan som legat över oss de senaste dagarna har gjort att isvägen över älven är i mycket gott skick d.v.s gångbar. På söndag räknar vi med att åter vara på Platån och vi ser verkligen fram emot att träffa familjen Rosenberg och våra grannar.

Ha det gott,

Lasse

Husdröm (foto från 2022)

Sliten av tidens tand och eftersatt underhåll möter min blick denna stuga under mina promenader till Skogsö kapell i Saltsjöbaden. Gisten, på gränsen till fallfärdig och med patina i överflöd är den lika uppiggande att beskåda varje gång jag passerar den ... jag kanske lägger ett bud? Fast, å den andra sidan, varför skaffa en byggnad som till skick liknar mig så mycket. Kan bara bli för mycket av det goda.

Vi är inne på vår sista vecka på Platån för denna gång, om vi nu inte ändrar oss och flyttar fram vår avresa? Tiden här har präglats av mycket umgänge med barnbarn och föräldrar, vilket ju är den viktigaste orsaken till att vi överhuvudtaget har en lägenhet på Platån. Huruvida barnbarnen är lika förtjusta av morföräldrarnas sällskap vet inte med säkerhet, men vi vill gärna tro att så är fallet och några egentliga avvisanden från barnbarnens sida har vi inte lagt märke till. Visst, vi har med tiden blivit väl  införstådda med att dataspel och mobilsurfande tar sin tid. Då är de bortkopplad från den omedelbara omgivningen och hur än mormor ropar att maten är klar ... eller efter ett antal uppmaningar ropar att maten blir kall om de inte genast kommer och äter, så efterlevs inte alltid hennes ibland ganska stränga kommandon. Men vi älskar dem ändå❤️

Förutom samvaron med dotter Jenny och hennes familj så har det blivit en hel del fikande, framförallt i Sickla. Sickla har dessutom ett fint bibliotek där jag under senaste tid har passat på att under några timmar slå mig ned och skriva. Tyst och stilla i läsrummet och omgiven av hyllor med litteratur ger den där extra stimulansen till att plita ihop någon rad eller så. 

Jag ser fram emot att ta itu med snöjobbet vid hemkomsten. Det lär ha kommit ytterligare tre decimeter under den tid vi varit borta från Tystnaden. Ser även fram emot att åter dra upp skidspår med skoter och spårsläde och givetvis åka i dessa. Björkfällning står även på programmet. Ved för framtida bruk är ett måste. Än klarar vi oss med det vi har, men vi måste se framåt.

Snart lämnar vi Platån och givetvis kommer vi att sakna familjen Rosenberg och våra närmaste grannar, men om drygt en månad är vi åter på plats på Platån,

Allt gott,

Lasse

Inför avresan till Platån hade vi sett fram emot att i vårsolens sken få avnjuta en och annan kopp kaffe på någon trevlig uteservering eller på vår veranda. Men ack, den vår vi förväntade oss förbyttes efter dagarna två i snökaos. Suck! Nåväl, inget ont som har något gott med sig. Det blev i stället en dag i skrivandets tecken.

Mycket trevligt att återse grannarna på Platån och givetvis att åter få bo in sig i vår etta där allt nödvändigt finns på armlängds - eller några stegs avstånd - Mycket bekvämt även om Irene har en förkärlek för att möblera om med tämligen korta intervall. Jag bromsar, men förlorar alltid. Redan den  första dagen började hennes inredningsblick ta vårt trevna krypin i betraktande på det där alldeles speciella sätt som jag vet kommer att resultera i förslag om smärre eller större ommöblering. När väl förslaget har briserat intar jag min sedvanliga ståndpunkt att det är bra som det är. Men, som droppen urholkar stenen så blir det till sist som hon tänkt sig ... och som regel blir det alltid tillfyllest, även om det tar en tid för mig att hitta den där boken jag för tillfället läser eller annat för mig (o)nödigt.

I morgon ska jag skjutsa dotter Jenny till Centralen, om man nu helskinnad tar sig fram. Van som jag är med den glesa trafiken efter vägen till Tystnaden ska jag ratta bland stressade stockholmare, för om man i Tystnaden  möter mer än tre bilar på den fyra mil långa sträckan, är det att likna vid ”trafikkaos” och man förundras över varför alla är på samma väg som vi. Nåväl skämt åsido, jag har faktiskt kört en del i innestan och det har gått bra så jag förlitar mig på att det även i morgon ska gå utan problem.

Till helgen är vi ”barvakt” hos barnbarnen Jackson&Esther. Tolv respektive tio år så uttrycket ”barnvakt” kanske inte passar så bra. Hursomhelst vi ska vara tillstädes och se till att inget större krig utbryter. Mycket godis, chips, läsk och däremellan mat och förhoppningsvis, sömn. Teve tittande står också på programmet (Mello och Holmenkollens femmil så klart). Det blir nog bra  och det ser vi fram emot.

Allt Gott,

Lasse

 Morgonrodnad

Grynings- och skymningsljuset färgar himmelen på ett helt fantastiskt sätt. Jag kan i stum beundran bli stående en god stund på gårdstunet och låta mig fascineras av skådespelet vid horisonten. Om det fram på kvällskvisten dyker upp ett sprakande norrsken är lyckan total och jag kan, berikad av himlafenomenen, krypa till kojs och drömma ljuva drömmar. Ja det sistnämnda går ju förstås inte att styra över. Det blir vad det blir och för det mesta kommer jag inte ihåg mina drömmar annat än när jag bryskt vaknat upp i en mardröm. Det händer desto bättre inte så ofta, men när det väl inträffar har mardrömmen en förmåga att stanna kvar i mig. Vaknar jag dessutom av en mardröm vid fyratiden på morgonen befinner jag mig i vargtimmen och då är det inte kul. Då griper alla dystra tankar tag i mig och det tar en stund innan jag lyckats driva demonerna på flykt och kan hasa mig ur sängen och sätta på kaffet. Redan efter den första koppen är jag så åter vid sunda vätskor och kan se fram emot vad den nya dagen har att erbjuda.

För ett par veckor sedan drabbades jag av Bältros. Inte heller det så kul, men en erfarenhet rikare. Man får stå ut med andra ord och tugga i sig smärtstillande Alvedon  mot nervsmärtorna. För övrigt mår vi bra och kämpar på med snöskottning och annan motion. Planen under veckan är att skotta alla taken (5 st) och till fredagen som kommer åker Irene till Kiruna på ”tjejträff”, jag blir gräsänkling och ska ladda upp med lättlagade rätter, burkmat och mackor ... och godis förstås.

Allt gott till er,

Lasse