Om

Senior som bor på den östra sidan av Lainio älv i den Norrbottniska byn Lainio, och som på detta sätt vill förmedla sina tankar och intryck av alldagliga händelser.

Presentation

Den Gud ger ett uppdrag giver han också förståndet att klara av det

Nu har vår Corona karantän ytterligare förstärks. Bilöverfarten vid färjestället är sedan igår okörbar på grund av allt smältvatten som ligger i körbanan. Isoleringen tilltar med andra ord. Men, vi är inte ensamma på den östra sidan. Ytterligare en handfull personer delar isoleringens villkor. Vår bil står parkerad vid färjstugan på den andra sidan och än kan vi ta oss gående över älven för att hämta vår dagliga post, eller om vi nu skulle behöva nyttja bilen för färd till matvaruaffärer. Vi beställer på nätet och iförda plasthandskar plockar vi dagen därefter upp beställningen genom en bakdörr till affären . I Svappavaara har de även en särskild tid för oss "äldre äldre" vilken är en timme tidigare än ordinarie öppningstid. Jättebra arrangemang tycker vi. Till gruvsamhället Kiruna drar vi oss för att åka. Det ska vara i absoluta nödfall vi ställer kosan till livet och stöket i staden. Senaste resan till Kiruna föranleddes av att vårt eget hälsokostlager var i upphällning. Därför beställde vi av Anette på Hälsokostaffären en laddning nyttigheter och hämtade desamma i går. Nu är vi åter laddade kan man säga.

Jag vet inte med säkerhet om det var Gud som gav mig uppdraget? Trodde i alla fall det i mitt kristna övermodiga sinne. Bakgrunden är att skotern min slutade fungera. Den gick helt enkelt inte igång. Ivrigt sökande på nätet efter vägledning och upprepade kontroller av batteri och startrelä kom jag fram till att det var batteriet som felade. Nytt batteri införskaffades men tji ... det ville sig inte alls. Nya kontroller och vägledning av vännen Lasse Poromaa utmynnade i att problemet var startmotorn. Äntligen, nu fanns där något mer konkret att fästa uppmärksamheten- och insatsen på. Men att demontera den visade sig vara mer än lovligt besvärligt. Lasse P skickade mig sprängskisser och i de två senaste dagarna har jag nervöst och med våld lossat på skruvar som sitter infernaliskt illa till. Jag tror att startmotorn vid tillverkningen sattes in bland det första i ekipaget och att all ledningsdragning och annat byggdes därefter. Detta innebär att man måste ha mycket små händer och för ändamålet specialverktyg för att komma åt de gömda skruvarna ... vilket inte jag har. Nåväl, efter två dagars trixande återstår nu endast en bult till att lossa ... hoppas jag?

Så här i eftertankens kranka blekhet är jag ganska övertygad om att Gud inte gav mig uppdraget, för något förstånd har jag inte sett röken av. Jag borde nog hellre ha anlita en verkstad eller byns bilreparatör Thomas E.

Men, har man tagit fan i båten får man försöka ro det hela i hamn, och eftersom det nu är för sent att frakta skotern till Thomas E. verkstad måste jag lösa det med egna medel. Så med eller utan förstånd så ska jag åter strax gå ut till skotergaraget och kanske, jag säger bara kanske så jag kan demontera startmotoreländet?

Ha det gott,

Lasse

Själviskt, sett ur ett fågelperspektiv

 

Då jag under långa stunder i dessa Coronatider betraktar fågelmatningsstationen har jag funderat på om fåglar möjligen, likt oss människor, har ett själviskt beteende. Jag skådar hur Talgoxar, Tallbitar, en och annan Domherre försöker att samsas vid fröutfodringen. Det verkar att vara som om störst går först för Tallbiten (speciellt Tallbits honan) är snabb på att jaga under den betydligt mindre Talgoxen för att slippa dela födan med dem. Domherren verkar vara en betraktare som stoiskt avvaktar lämpligt tillfälle att knipa åt sig ett frö eller två. Den verkar ogärna vilja bråka med de övriga utan avvakta lugnt ett tillfälle när det inte är så många som samtidigt ska äta. 

Men när den flygande armadan av Snösparv slår till hjälper inte Tallbitens egensinne ... då är det antal som gäller, och utan prut tar dessa mindre fåglar totalt över utfodringsplatsen ... Antal slår alla gånger ut enstaka storvuxna Tallbitar.

Av någon anledning lyser Korsnäbben med sin frånvaro, den är sparsmakad och har väl hittat ett bättre matbord i byn, kan jag tro?Under dessa våra stunder av fågellivsbetraktande är våra två Ekorrar osynliga. De sitter högt upp i Granen och vågar sig inte ned till slaget om födan ... men tidigt på morgonen kan vi se hur de utan flygfänas inblandning smörjer kråset.

För övrigt har vi fått mycket snö det sistlidna dygnet, minst 2-3 dm och samtidigt med en kraftig vind bygger det upp försvarliga vallar. Det tog oss nästan femtimmar i dag att befria gården från den fallna snön. Bra motion om inte annat. Man bör alltid glädjas åt något🙂

I morgon blir det att spåra upp de skidspår vi tidigare åkt och som nu totalt försvunnit. Även det en syssla som jag ser fram emot.

För övrigt går livet sin gilla gång för oss "Äldre, äldre". Sänder en tacksamhetens tanke till Anders T. som äntligen placerat mig i den kategorin där jag hör hemma. 

Ha ett fortsatt bra leverne efter Påsk!

Lasse

I spåren efter de förvunna

I går fick jag möjligheten att följa med skogsmannen Birger Eriksson på en tur i de försvunnas fotspår. Även om handlingen utspelade sig i september 1950 så är det intressant att även göra denna tur på vårvintern.

På varsin skoter färdades vi uppför skogs&myrmarkerna nordväst om Lainio by. Ryggsäcken var packad med termoskaffe och smörgåsar (som Irene färdigställt) och under de dryga 3,5 milen vi åkte smakade innehållet i matsäcken förträffligt. 

Det blev många nedslag på platser där de försvunna enligt boken har uppehållit sig, och tre platser är bevisligen säkra.

Vi kom att samtala vid rasterna hur det överhuvudtaget var möjligt för den lilla fyraåriga flickan att klara sig i hela sex dygn i den vildmark vi såg ut över? Ofattbart var vår samstämmiga meningen men med förbehållet: "Finsk sisu", enligt skogskännaren Birger. Men, 1950 var även en annan tid och barn i skogsbyarna var som regel vana att klara strapatser i skog och mark. Men, visst är det en storartad bedrift, finsk sisu eller ej, att klara sig trots alla de vedermödor de sex dygnen i skogen inneburit och visst är vi lyckligt lottade att få ha denna flicka (som idag uppnått 73 års ålder) som en mycket god och nära vän.

Ta er gärna tid att läsa berättelsen om flickans och gummans öden i dessa Coronatider och försök att sätta det i perspektiv till vad som idag händer.Det vore intressant att ta del av vad ni upplever av berättelsen och vad kämpaglöd kan åstadkomma.

Ha det gott,

Lasse

Ibland händer det bara

Plötsligt ramlar livet över en och trots den strålande början på en ny dag faller man kroppsligt och själsligt  handlöst ned i avgrunden. Men slutet gott, allting gott!

För övrigt genomlever vi våra dagar i allsköns ro. Den dagliga rapporteringen från FHM och Social Styrelsen som sänds kl. 14 på P1 är något vi lyssnar på och tar till oss. All övrig information som sprids, inte minst på FB, struntar vi fullständigt i.

Vi blir inte ett dugg less på vår tillvaro i Tystnaden. Den är så omväxlande som vi gör den och vi gör en hel del ska ni veta. Det finns hur mycket som helst vi i Tystnaden kan göra, det är nästan bara fantasin som kan sätta gränser. Blir utejobb eller skidåkning av någon anledning alltför tröttsamt söker vi oss inomhus och fixar hushållsbestyr, läser, lyssnar tillsammans på något avsnitt ur en ljudbok, just nu Torgny Lindgrens "Ormens väg på hälleberget" som vi efteråt kommenterar och diskuterar. Vi åker till Vittangi då vi behöver inhandla livets nödtorft och fylla på vårt tvåveckors förråd. Livsmedlen på COOP lär inte ta slut, ej heller toapapper och jäst, även om många medmänniskor tydligen upplever en allvarlig kris gällande just de två sistnämnda.

Skrivandet av min nya roman har börjat flyta på riktigt fin, efter några månaders "helvetesperiod". Jag ställer denna gång kosan i berättelsen till en lite fiktiv by i Norrbottens inland där jag berättar om den åttioårige Marko och hans leverne långt från allfarvägarna. Jag känner mig, så här vid ingången till min sjätte roman, alltmer säker och trygg i min "berättarröst". Jag har också stor hjälp i motläsningen av Eva Larsen i Älvsbyn. Hon har varit mig behjälplig under skrivande av mina tidigare böcker och jag uppskattar verkligen hennes skarpa blick när det kommer till grammatik och textförståelse. Men "Final say" har givetvis bokförlagets chef Eva-Karin ... inget mycket (om ens något) undgår henne när hon sätter tänderna i korrekturläsningen😋

Givetvis går våra dagliga tankar till dotter Jenny och hennes familj i Nacka. Vi kommunicerar varje dag via telefon, messenger och FaceTime (FT i förekommande fall och då barnbarnen så vill).

Ta hand om er i dessa tider och följ myndigheternas rekommendationer och absoluta krav ... då kanske det finns en chans att pandemin inte kommer att drabba oss alltför hårt.

Lasse

Kort betraktelse från en snögrop

 


Det ser ut som om jag krupit ned i en grop bland björkarna för att undkomma Coronasmittan. Nej, inte alls. Att spendera större delen av dagen med utomhus aktiviteter är bara bra oavsett pandemi eller ej. Vi har anammat FHM rekommendationer och således försöker vi göra allt vad vi kan för att begränsa umgänge med andra. Vi har tidigare handlat för att klara drygt en vecka men vi är tvungna att fylla på matförrådet om någon dag eller så. Men, det besöket på COOP i Vittangi kommer att genomföras snabbt, iakttagande de för oss, och hos dem vi händelsevis träffar på, rimliga säkerhetskraven. Att vi följer händelseutvecklingen och FHM information (de har en bra hemsida som dagligen uppdateras) är självklart i dessa tider. Vi oroar oss inte och försöker ta vårt ansvar för att inte sprida smittan och vi förlitar oss på att våra medmänniskor gör detsamma.

Har under dagen skottat bort snö från ett fyrtiotal björkar och jag ska i morgon skotta fram ytterligare ett tjugotal. I nästa vecka är det lovat plusgrader och då blir det björkfällning av må ni tro😀

Ha det gott ... så gott det nu går,

Lasse


Äldre inlägg

Nyare inlägg