Auf Wiedersehen Tystnaden

I morgon går vi in vår sista veckas vistelse i Tystnaden innan vi sätter oss på nattåget till Stockholm och Platån. Vi blir borta från skogstillvaron i två månader vilket innebär att när vi åter beträder vår nordliga breddgrad är marken täckt av snö. Under dess täcke vilar då sommaren och höstens alla vedermödor i tryggt förvar, likt en undangömd påminnelse av all slit och strävan gårdsfolket lagt ned.

I skrivandets stund lyssnar jag till Bach Matteus passion, vilket är en av mina favoriter när jag skriver. Under de gånger jag haft förmånen att leda skrivarkurser brukar vi bl.a. prata om utformningen av skrivplatsen: Var skriver vi? Hur bör skrivmiljön vara? Lyssnar vi till musik eller ska det vara tyst? Mobil och mail "off eller on" o.d. Allt givetvis individuellt och själv föredrar jag som sagt att lyssna till klassisk musik och skriver helst hemmavid (Tystnaden eller Platån). Men, om jag känner att något måste på pränt så kan jag lika gärna fatta pennan på ett fik, tåg, flyg eller annan plats.

Ja, ja så kan det vara och så är det i alla fall för mig. Just nu inväntar jag min redaktör Eva-Karins kommentarer, rättningar och ändringsförslag till det manus (Berget, staden och kärleken) hon ska ta sig an. Det är lika spännande varje gång att sätta igång med korrekturgranskningen. Jobbigt? Absolut! Men likväl lustfyllt och det hägrande målet finns där, att åter få hålla den tryckta boken i sin hand ... då kan man stå ut med en redaktörs kritiska granskning av ens text, för hon vill mig väl och ett har jag lärt mig under de år jag skrivit: "Min redaktör har alltid lite mer rätt än vad jag har", så det är föga lönt att streta emot, även om jag själv anser att det är ett "Masterpiece" jag satt i hennes händer ... för det är aldrig det mästerverk jag trodde mig ha åstadkommit, vilket jag blir väl medveten om redan under den första rundan av granskning. Men, det är nog så det måste vara för att kunna utvecklas som författare, eller för den delen att utvecklas inom vilket gebit det än må vara.

Veckan som kommer blir för övrigt att städa undan redskap, maskiner och allt bråte jag låtit ligga utspridd under mitt byggarbete med skrivarstugan. I morgon levererar jag 40 st böcker till Kiruna bokhandel (omfattar alla titlar) vilket är himla roligt. Kul att läsekretsen uppskattar det jag skrivit vilket stimulerar mig att fortsätta och redan innan min femte bok har släppts så gror ett par nya idéer i mig.

Officiell release för min nya bok blir söndagen den första advent på Kiruna bokhandel (mer om detta kommer att annonseras längre fram). Innan dess så ska vi på bokmässan i Göteborg (27/9-29/9 för min del). Kolla gärna på förlagets Youtube video som jag har inkluderat. Därefter blir det stipendiat vistelse i Vindeln i dagarna fem med bl.a föreläsning för elever och författarkväll arrangerad av ABF/Biblioteket i Vindeln och möjligtvis en kvällstillställning i Vännäs.

Avslutningsvis vill jag tacka Kjell Törmä för de Kiruna bilder han försett mig med varav vi kommer att välja en som bokomslag. Stor tack även till Curt Persson för granskningen av den prolog som inleder romanen.

Ha det gott i höstmörkret,

Lasse


Epilog efter avslutad barnpassning

Åter i Tystnaden efter 4 dagar i Finntorp och på Platån. Skötseln av barnbarnen Jackson&Esther gick utmärkt även om en del smärre skärmyttringar uppstod, vilket mest berodde på morfaderns något gammalmodiga syn på lydnad och respekt för den äldre generationen. Mina försök att bringa ordning föll platt till marken och jag abdikerade till sist som tillfälligt familjeöverhuvud och lät mig bara föras med i ungarnas göranden och låtanden.

Sista natten i Finntorp sov vi alla tre i samma säng. Sexåringen till vänster om mig och åttaåringen till höger. Vilken härlig känsla att i gryningstimmen vakna och betrakta de små liven som oskuldsfullt långt bortom gårdagens skratt och gråt, fortfarande sov sött. Det värmde mitt hjärta även om jag var fullt medveten om de ilskna protester som kommer att uppstå när jag en halvtimme senare ska väcka dem till en ny skoldag. 

Vi har haft kul på det hela taget. "Barn är ett folk och dom bor i ett främmande land ..." sjöng Olle A. Och jag strävar envist med att försöka hitta nyckeln dit och inte stanna kvar i det land av formaliteter, prestige, makt och lögner som utgör ramarna för det patriarkat jag vardagsvis befinner mig i. Jag jobbar på det som sagt och min förhoppning är att när jag väl kommit in i detta främmande land så kommer morfadern att själv bli som barn på nytt vilket torde förbättra en redan kärleksfull relation.

"Anarki!", kanske vän av ordning utbrister ... men skrik på, jag bryr mig inte😀

Ha det gott!

Lasse

Tacksamhet

Söndagen den artonde augusti och regnrusk i nådens år 2019. Dagen är som gjord för inomhusaktiviteter. Sittande i skrivarstugan, bekvämt tillbakalutad i fåtöljen och lyssnade till ett stycke i Bach's Matteus passion (Da Jesus, Diese Rede) känner jag mig tillfreds med att ha "avslutat" min roman. Ja, avslutat inom citationstecken för än återstår en prolog, omslagsbild och texter till detsamma och icke att bortse ifrån korrekturläsning. Allt detta lär ta sin tid innan manuset kan gå i tryck. Men tidsplanen till en bokrelease den första advent ser ut att hålla ... om nu inget oförutsett sätter käppar i hjulen.

Det är med visst vemod jag avslutat berättelsen. Att skiljas från huvudpersonen Per och de övriga som befolkar den kommer att ta sin tid att bearbeta, men jag är samtidigt pragmatisk och har redan idéer på nästa verk som jag ska fortsätta att utveckla under vintern.

Tacksamhet? Tänk så mycket jag har att vara tacksam för, fast tanken ibland är ljusår ifrån mina vardagliga göranden och låtanden. Jag borde ju varje dag påminnas om den nåden som givits mig att omges av människor jag älskar och som älskar mig, allt trevligt och berikande som jag får ta del av. Det är lätt att glömma då jag grottar ner mig i källaren insvept i självmedlidandets mörka krafter.

När jag nu tränger mig ut ur den skrivarbubbla jag har befunnit mig i det senaste halvåret så förstår jag till min glädje att Irene fortfarande betraktar mig som sin livspartner. Det ni, är skäl nog att ödmjukt vara tacksam för♥️

  

Jag sjunger byagemenskapens lov

Andra söndagen i augusti månad och sommaren är ovillkorligen slut, fast än återstår förhoppningsvis många fina höstdagar innan den första snön faller. I morgon ska jag påbörja utbyggnaden av min skrivarstuga, skulle ha börjat betydligt tidigare men p.g.a allt annat som ska hinnas med så har byggstarten skjutits framåt, men i morgon då börjar hammare och såg ljuda.

Resningsvirket är införskaffat från Karin Emmots fina blom&virkesaffär i Kangos. Den har varit vår "hovleverantör" under många år både gällande byggmaterial som blommor. Jag upplever en stor skillnad att köpa byggmaterial på de stora byggvaruhusen eller på de mindre, privata, som finns i vissa byar, t.ex. Kangos. Jag har under åren blivit alltmer bekant med ägaren som med tiden lärt känna mina behov. Jag får helt enkelt en bättre service. Visst, kan det vara en viss prisskillnad jämfört med t.ex. XL-Bygg men den kompenseras mer än väl av den personliga servicen jag får. Kangos by visar verkligen upp en levande glesbygd. Förutom Karins verksamhet har Maria sedan drygt ett år tillbaka tagit över livsmedelsaffären, Holms Livs, och under den tid som gått fått till en utmärkt affär där byborna troget handlar och tankar sina fordon och där man varje lördag serverar kaffe och fikabröd. Även vi, efter avslutat virkesköp, handlade på affären och umgicks med likasinnade över ett gott fika, innan vi åter startade den sex mil långa färden till hemmet i Tystnaden.

Kangos by präglas av sammanhållning och entreprenörsskap. Såtillvida finns i byn en blomstrande turismverksamhet, flera åkare, friskola och ett utbud av arrangemang som laxfestival och annat för befolkningens fromma.

Någon kanske undrar varför jag sjunger Kangos lov? Det beror inte på att "halva jag" har rötter i byn (Min mamma är född i Kangos och min mormor Josefina kommer från släkten Kauppi. Min morfar som bar namnet Lars-Erik Larsson kom till Kiruna som rallare och kom att arbeta som skogsarbetare i Kangostrakten och på den resan träffade han Josefina. Tycke uppstod och han slog ner sina bopålar i byn.) Nej det beror mer på vad sammanhållning och entreprenörsskap i en by betyder för dess fortlevnad ... och att Jantelagen förpassas till den soptipp där den hör hemma.

Nej, tiden går och vi ska strax bege oss till byn Vikkusjärvi, en färd på ca. tio mil, för att ta del av en friluftsgudstjänst med efterföljande fika och rökt fisk. Det ser vi fram emot.

Ha det gott,

Lasse

 

Man får se upp för stordjuren när man kör på byvägarna 

Du ska förtjäna dina hjortron i ditt anletets svett

Nu har vi tagit steget in i augusti månad och med det även början till ett mer höstligt klimat. Kvällarna blir alltmer mörka, nätterna kallare och jag har redan sett att vissa björkars löv skiftar i färg. Det gäller att vara förberedd på vad som komma skall. Såtillvida är nu vinterbehovet av ved för 2-3 år framöver tryggat, skogsskidorna och pulka tjärade och skotern i körbart skick.

Men visst. Än återstår ett par fina månader av barmark då jag kan ägna tanke och handling åt mer storvulna projekt såsom utbyggnad av min timrade skrivarstuga, gräva jordkabel och dra in el i densamma. Förutom dessa för mig mer grandiosa planer (som sällan infrias på det sätt som jag ursprungligen planerat ... det blir alltid någon ny version (läs förenklingar) under jobbets gång)  finns det annat att fixa och dona med innan vi liksom flyttfåglarna ställer kosan mot södern.

Nåväl, det är ett par månader kvar tills dess och just denna söndag börjar livet återvända efter en veckas förkylning. Dagen till ära beslutade vi att ta en till tur till hjortronmarkerna, den tredje i ordningen, innan vi avslutar årets hjortronplockning. Fint väder och varmt i solen gjorde, som sig bör, myrtrampandet till en kamp mot knott och broms. Så ska det vara för annars är det inte riktigt på riktigt, om ni förstår vad jag menar? "Du ska förtjäna dina hjortron i ditt anletets svett." Och alla vedermödor är som bortblåsta när vi därefter får avnjuta våfflor med nykokt hjortronsylt.

Det enda som återstår att göra denna söndag är att fila på manus och ta en längre promenad med hunden Ruff som vi har skött under veckan som gått. Jag ser fram mot sena kvällen då jag åter ska kika på en serie på Netflix som dotter Jenny har tipsat mig om och som jag nu varje kväll tittar på. Den är hemsk i allt den vill förmedla ... men jag har fängslats av den ... en stark kontrast till den Feelgood jag är på väg att färdigställa ... och jag behöver kontraster på mer än ett sätt.

Ha det,

Lasse

Äldre inlägg

Nyare inlägg