Om

Senior som bor på den östra sidan av Lainio älv i den Norrbottniska byn Lainio, och som på detta sätt vill förmedla sina tankar och intryck av alldagliga händelser.

Presentation

På rull

Vaknade tidigt till denna avresedag,

som inföll en vardaglig torsdag, tillika vaccineringsdag för den andra dosen Pfizer

som om nu det vore något, undrar någon?

Kanske inte.

Kanske en imaginär trygghet?

eller kanske inte,

undrar jag.

Regnet föll,

men vi var klädda för de regntunga skyarna.

Isen höll och bilen gick igång.

De monterade sommardäcken hade bra mönster,

vi kände oss trygga.

Stick i armen.

Inga biverkningar.

Genväg över Saitta till Tärendö,

inge kul.

Kaffe och medhavda mackor vid Brudslöja,

stamstället vid resor söderöver,

härligt vederkvickande.

Bilen rullar vidare.

Första utslagna björklöven

möter oss i Ö-vik.

Bilen rullar vidare,

och vidare.

Vi är trötta,

foten på gaspedalen domnar

Irene somnar.

Jag stannar,

utför gymnastiska övningar,

ingen ser på,

skönt.

Vi fikar och fikar och tankar.

Ankomst till Stockholm.

I dag Corona demonstration.

Hål i huvudet.

Framme på Platån,

lastar ur bilen,

mycket tog vi med oss,

men nu är vi helt installerade,

igen.

Kvällstid,

ankomstdagen.

Rapport,

elände och elände.

Vi är trötta,

men framme.

Ha det gott,

Lasse 


Uppbrottets stund

Så var det då dags att börja tänka på avfärd från vårt hem i Tystnaden. Vi åker till vårt andra hem på Platån på torsdag i veckan som kommer. Det mesta är packat i bilen som står parkerad drygt 1 km från hemmet på andra sidan av Lainio älv. Lite småplock återstår men det bär vi med oss på torsdag förmiddagen. 

Innan vi ställer kosan söderut så blir vi vaccinerade med den andra dosen Covid-19 vaccin samma dag. Vi hade inga biverkningar efter den första dosen och vi tror inte att den andra kommer att påverka oss desto mer. 

Att sammanfatta de dryga två månader vi har varit i Tystnaden låter sig inte görs så lätt men jag bifogar ett antal spridda bilder som kan ge en hint om vårt leverne i skogen.

Visst känns det vemodigt i uppbrottets stund men samtidigt himla roligt att åter få träffa dotter Jenny och hennes familj. Att återvända till Platån blir också trevligt. Att träffa grannarna och vännen Åsa. Verandasamtalen där vi dryftar allt mellan himmel och jord och motionspromenaderna (Ja Irene joggar ju så jag får promenera ensam) till Skogsö kapellet, Saltsjöbaden och naturstigarna kring Hellasgården. Svinstaviken och Nyckelviken icke att förglömma. Kanske det t.o.m kan bli ett besök i city eller fika i Sickla köpcentrum om nu smittspridningen klingar av? Ja det är mycket vi så här några dagar i förväg ser fram emot. Sedan får verkligheten visa vad som blir av allt detta men vi hoppas att allt ska bli någorlunda okej för helt perfekt blir det sällan. Vi får ta det som det kommer, men förväntningar är tillåtna.

Nästa gång vi hörs lär det bli en utsikt från södern.

Ha det gott,

Lasse

Vid elden


Att elda skräpvirke är också en sysselsättning en sådan här vilosöndag. Det är rogivande och kontemplativt att sitta vid elden och inte tänka på just något. Bara lyssna till sprakandet från lågorna som girigt äter sig in i det torra trävirket och stilla begrunda vad eld har betytt för oss människor. Att värma oss vid. Att värma det vi ska äta. Att lysa upp i mörkret. Som skydd mot djur som ser oss som en lämplig måltid, eller bara för att skänka oss en rogivande stund.

Elden ger oss också möjlighet för goda samtal. Att sitta med vänner runt en sprakande brasa och låta samtalen ta de riktningar som bara samtal kan ta när de grundas i den uppriktiga tilliten till varandra. Allvar blandas med skämt och goda skratt och elden, ja elden den är som ett befrämjande medel. Ett medel som försätter oss i rätt stämningsläge. Att kombinera detta lågornas sprakande med en kopp kaffe med gott tilltugg blir som grädde på moset.

Ha det gott! Vid vilken eld ni nu än sitter vid.

Lasse

Supermåne i Tystnaden

Blodmåne (supermåne) i den nattliga timmen över Tystnaden.


”När månen vandrar på fästet blå och tittar in genom rutan då tänker jag understundom så och knäpper sakta på lutan ...” Så inleds sångtexten till Christina Lagerlöf’s fina visa ”Vid lindens fot” eller ”Månvisa” som den mer allmänt kallas. Passar ju bra när vi har en supermåne.

Jovisst var det supermåne igår. Irene och jag hade gått till sängs men vi kunde inte släppa tanken på att se denna supermåne (bara två möjligheter att beskåda fenomenet i år) och liggande till sängs surfade vi in på astronomisk kalender. Ca. klockan 22.30 borde vi enligt tabellen se månens uppgång. Det är så att fenomenet ter sig bäst när månen stiger över horisonten och en stund därefter. Nåväl, snabbt på med kläder och ut i kylan. Det är magiskt att se den för ögat röda himlakroppen stiga upp över granarna i öster. Den är stor och röd och mobilkameran ger inte rättvisa åt situationen. Månen är närmast jorden på sin bana runt jorden i slutet av april och i maj då man åter kan uppleva denna supermåne, men sen är den tillbaka i normala orbitala gängor.  

Färgen och storleken för ögat är bara en illusion kanske den förnumstige säger men det spelar ingen roll. Vi fick en fin upplevelse,

Ha det gott,

Lasse

Våryra

Om knappt en vecka är det Valborg och med den börjar den dagliga övervakning av isläget vid vår övergång till andra sidan av Lainio älv. Bilen körde jag över för en vecka sedan så nu är det enbart apostlahästarna som gäller för att ta oss den dryga kilometern vi måste gå till det mer bekväma fortskaffningsmedlet. Veckan som kommer är lovad att bli kall så än kan vi andas lugnt. 

Eftersom vi har vår andra Covidvaccinering i metropolen Vittangi den 13/5 och vi därefter direkt kör ned till Platån i Saltis så måste vi packa med oss allt nödvändigt som vi behöver i södern. Det blir, av någon för mig oförklarlig anledning, alltid en hel del. Men här är det Irene som hanterar all logistik och det är inte lönt att protestera. Det blir som hon har bestämt, och jag har bara att finna mig i omständigheterna, och bäst är nog det. Hon är en fena på dylika arrangemang och även om jag trilskas med tanke på allt vi måste släpa över till bilen så gör jag det mest för sakens skull.

Att aprilvädret är ombytligt har vi åter fått erfara. Efter att vi under drygt en veckas tid haft sol och värme, där snön riktigt smälte inför vår blick jublade vi i tyst eufori åt den annalkande barmarkstiden. ”Det går fort i år ... med snösmältningen alltså. Snart är det barmark”, sa vi till varandra. Plogen demonterades på ATV, snöskotern kördes in i garaget för att vila till nästa vinter och snöredskapen samlades ihop för att magasineras. Krattan togs fram och viss krattning företogs på de ställen där snön försvunnit. Den sanna våryran hade inställt sig!
Men säg den glädje som varar. Ett kraftigt snöfall drog fram över vår bygd. Ett snöfall som varade i drygt ett dygn och som åter täckte vårt spirande hopp med den vita varan. Bara att kavla upp ärmarna och åter ge sig i kast med snöröjningsjobb. Att man aldrig lär sig, fast någon riktig klagan över vädermakternas oberäknelighet trängde aldrig över våra läppar för så är det att bo här uppe i det subarktiska området, som trots vädermässiga bakslag bjuder på så mycket annat vederkvickande och vi flytt int för dylika missräkningar.

Nu ligger manuset till min nya roman hos Eva-Karin på Ebes förlag. Sexton månader har jag jobbat i denna skrivprocess som ömsom varit upplyftande ömsom rena helvetet. Men, jag gav inte upp. När skrivlusten inte ville infinna sig eller när jag starkt tvivlat på berättelsen gick jag ifrån och parkerade skrivandet för en vecka eller så, vilket alltid är hälsosamt. Än återstår givetvis en hel del korrekturgranskning men det är ett jobb som jag gillar. Jag har heller inga tidskrav. Deadline existerar inte i mitt författarskap. Det tar den tid det tar. Förhoppning har jag givetvis och den förhoppningen står till att den färdiga boken som har titeln: ”Hämndens timma” kan släppas under hösten. Men går inte det så blir det säkert bra med en senare release.

I går kväll var jag inbjuden till Världsbokafton i Kiruna som arrangerade av Studieförbundet och genomfördes på Teams. Verkligt trevligt arrangemang som samlade litteraturintresserade. Av författare deltog Ann-Helen Laestadius som presenterade sin senaste kritikerrosade bok ”Stöld”, Anna Mämmi som debuterar med barnboken ”Maja och nordanvinden” och undertecknad som intervjuades om sitt författarskap. Mycket goda samtal och tips på litteratur. Ett stort tack till Kicki på Studieförbundet och samtalsledaren Mattias Timander för ett väl genomfört arrangemang.

Ha det gott,

Lasse 


Äldre inlägg

Nyare inlägg